dom, likasom tillhörde den honom sjelf, inne-
bar ju i sig den innerligaste tacksamhet, en
tacksamhet som yttrade sig i gerningarne.
Men äfven i andra hänseenden ådagalade
han ett sinnelag, som gjorde: honom stor he-
der... Så ofta-det hände att bud:hastigt skulle
skickas till. staden för .barnens eller för min
mans. skull, hvilkens. sjuklighet tilltog i en
oroande grad — alltid var . Conrad den. som
först stod ; redo . att begifva. sig utaf. Jag
mins att han en: ruskig : natt tre gånger får-
dades den långa vägen fram och åter.
En annen: gång — det. var år 1848 —
då ett slags myteri utbröt bland gåräsfolket
och ett par af drängarne hotande trängde sig
in i sin sjuke husbondes rum, kastade sig Con-
råd med en sådan våldsamhet öfver de. upp-
studsiges anförare, att denne med knapp nöd
kom ifrån saken med.lifvet.
Lika litet hade han glömt att jag genast
sökt - godtgöra, mina. första. ovänliga: ord till
honom; och som han gällan var. i tillfälle att
göra .mig personligen. några tjenster, så ba-
talde - han . sin -tacksamhetsskuld till barnen,
i det han troget vskade öfver dem, ofta be-
redde dem glädje eller öfverraskning genom
ett eller annat byte:-från skogen eller åkern
samt skänkte. dem allebanda vackra leksaker,
som han. sjelf. med mycken konstnärlighet till-
verkade af. pilgrenar, bark o. d.
Det var verkligen ganska egendomligt att
se, med hvilket förtroende. barnen slöto: sig