blifvit nära nog visshet genom vår regerings plötsliga åtgärder att låta utpricka Flintrännan och anställa svenska kronolotsar i Öresund. Saken har sålunda varit i regeringens säck innan den kom i GöteborgsPostens påse — och omstär digheten att den genom den senare blifvit allmänheten förelagd skall troligen icke göra den mer acceptabel för svenska folket än hvad den afnaturen är, trots den vördnadsvärda citatmassa, hvari den blifvit inbakad och bortblandad. Såsom slutartikel har Göteborgs-Posten tillegnat Dagens Nyheter en enkel och lättfattJig förklaring i sitt söndagsnummer med anledning af vår lilla redogörelse för det huf vudsakliga innehållet aft hans två första artiklar om lotsningen i Öresund. Det är oss en kär pligt att uttala vår tacksamhet för denna förklaring. Hon har lärt oss, bland annat, att de omordade artiklarne alldeles icke varit ämnade att läsas af menige man, på den grund att de icke äro någon lekstuguläsning. Det finnes således en organ inom svenska pressen, som anser att merge man, att folket, icke kan eller bör bjudas annan läsning, än lek stuguläsning; det finnes. således i våra dagar en publicist, som snart sagdt sätter en ära uti att så skrifva en sakutredning i en fråga, som på det lifligaste intresserar hela den stora all: mänheten, att den betydligt öfvervägande delen af just denna allmänhet icke skall kunna följa honom, en publicist, som: icke vill: ned: låta sig att tala till massan af folket, utan blott till ett litet fåtal, som kanske till på köpet känner den sak, om hvilken fråga är, långt bättre än han sje!f. Kanske har Göteborgs-Post-redaktören tagit till uppgift att ej ens låta sitt lärdomsljus lysa för ect fåtal, utan endast sprida ett mångfärgadtisken öfver ho nom sjelf. Lukullus spisade hos Lukullus? ibland som man vet, när han ville ha riktigt trefligt. Författaren i G.-P., van att blicka upp till: stora föredömen, sätter sig måhända ned att utreda en fråga, endast för att få henne klar för sig sjelf. Är det så, har svenska all: mänheten naturligtvis ej med honom att skaffa. Göteborgs Postens sjelfbekännelse är i så fall lärorik för oss — och för hans egen publik, E För öfrigt innehåller hans förklaring intet förklarande, men åtskilligt annat oväntadt. S4 ha vi funnit af densamma att artikelförfattaren kan vara icke: blott löjlig, utan äfven rolig. Upptäckten är sannolikt lika oväntad för honom som för oss. Att ett komiskt drag hvilat öfver hans föregående uppsatser ha vi vari; i tillfälle att visa, men detta drag bar funnits till, förf. ovetande och mot hans vilja. Nu har han ve!at vara rolig och varit det också, men märkvärdigt rog på sin egen be: kostnad. Vi .ha sällan sett sjelfironien fram träda mera bjert, ja rent af skärande, än i denna hans förklaring. Man döme sjelf! Had lemnar öfver sina egna artiklar ett referat och en kritik, som äro roliga och egen: domliga nog. Han påstår visserligen att det är vi, som gjort dessa referat, men våra läsare känna vårt, och vata att det ingalunda hade denna lydelse: Lotsfrågan, Ulpianus, Papiniur, Grotius, Bluntschli, Heffter, Wheaton, Kalykadnos, Öresund, dansk, svensk. Mannen är inte rätt klok. Hör inte på hvad han säger! Hej, hopp, låt oss glada och lustiga vara! Harral Detta är emellertid, efter hans egen utsago i förklaringen, innehållet af hans artiklar och de reflexioner man af detta innehåll tvingas att göra. Allmänhetens tankar öfver artiklarne skola, efter hans uppfattning, ha gifvit sig lutt på följande sätt: Buh! Hu då! Hä, hvem kan det vara? Ha, ha! Hi, hi, hi! Hvasa? Gu bevare oss! Måhända komwmer:han i dessa sina, orda: grant här återgifoa, ehuru omgrupperade, ytt: randen sanningen bra nära. Vi kunna ju åtr minostone erkänna det; men att vi i vär re: dogörelso skulle ha yttrat oss så, det är icke sannt. Den iärdo författaren kryssar ej blott fram på statsrättens krångliga farvatten som en vöritabel skutskeppare, han behandlar äf: ven sanningen som en sådan, Till sist vilja vi anmärka ännu ott litet missieg; till hvilket han gjort sig skyldig. Han sägor nomligen, att vi plagierat Handelstidnin on och begagnat oss af dess roligheter, es är visserligen sannt att rolighaterna ursprungligen icke voro våra egna; men det är icke sannt att da voro Handelstidningens. Om Göteborgsposten vill vara ärlig och ej all deles för mycka; blygsam, måste han er: känna att de voro samvetsgrånna citat ur hans: egen artikelserie. Upphofsmannen till dessa. roligheter eller .som han så fint och för sig sjolf betydningsfullt kallar dem — sogkalfoar är således — han sjelf. Dot för, våvar 058 att-en sådan far icke vill kännas vid sådana barn! Men slägten är. värst, säger