vid kaminen, i hvilken mera för trefnadens
än för värmens skull några kol glödde, satt
frun i huset uti sin länstol med ansigtet vändt
mot elden. Jag gick fram och tillbaka i det
stora rummet, hvars gölf var belagdt med mju-
ka mattor, och såg än på det skämtande och
skrattande sällskapet kring bordet, än på de
mörka porträtterna å väggen, familjens förfä-
der, som blickade ned öfver samma rum, hvari
de lekt som barn och sedan sett sina barn
leka. Slutligen trädde jag fram till damen
vid kaminen och frågade, i det jag tog plats
i en Tlänstol bredvid henne:
—— Kanske jag stör er i era betraktelser?
— Visst icke, svarade damen, och om ni
också verkligen störde mig, så har det skett
På ett för mig synnerligen behagligt sätt. Mi-
na tankar voro icke glada.
— Hvad tänkte ni då på?
— Om några få dagar skall ni åter lemna
055, svarade damen. Hennes röst darrade, och
Jag kysste tyst hennes hand.
Jag vet, hyad ni vill säga, återtog. hon;
det gamla ordet som redan är och framdeles
skall blifva predikadt för många millioner tun-
ga hjertan: XDet måste så skel4. Välan, det
måste så ske, och vi skola derför icke mera
tala derom, Ni ämnar väl vara riktigt flitig
i vinter? Har ni samlat många nya ämneu un-
der era resor? Af er vistelse här väntar jag
intet. Ni brukar lyckligtvis icke sysselsätta
er med skildringar af landtlifvet.