vid kaminen, i hvilken mera för trefnadens än för värmens skull några kol glödde, satt frun i huset uti sin länstol med ansigtet vändt mot elden. Jag gick fram och tillbaka i det stora rummet, hvars gölf var belagdt med mjuka mattor, och såg än på det skämtande och skrattande sällskapet kring bordet, än på de mörka porträtterna å väggen, familjens förfäder, som blickade ned öfver samma rum, hvari de lekt som barn och sedan sett sina barn leka. Slutligen trädde jag fram till damen vid kaminen och frågade, i det jag tog plats i en Tlänstol bredvid henne: —— Kanske jag stör er i era betraktelser? — Visst icke, svarade damen, och om ni också verkligen störde mig, så har det skett På ett för mig synnerligen behagligt sätt. Mina tankar voro icke glada. — Hvad tänkte ni då på? — Om några få dagar skall ni åter lemna 055, svarade damen. Hennes röst darrade, och Jag kysste tyst hennes hand. Jag vet, hyad ni vill säga, återtog. hon; det gamla ordet som redan är och framdeles skall blifva predikadt för många millioner tunga hjertan: XDet måste så skel4. Välan, det måste så ske, och vi skola derför icke mera tala derom, Ni ämnar väl vara riktigt flitig i vinter? Har ni samlat många nya ämneu under era resor? Af er vistelse här väntar jag intet. Ni brukar lyckligtvis icke sysselsätta er med skildringar af landtlifvet.