E-- POV -
skydde Raouls sällskap och sökte ensamhe-
ten... Förgäfves öfverhopade honom chevaliern,
som var okunnig om orsaken till hans dyster-
het, med ständiga vänskapsbetygelser ; kap-
tenen syntes visserligen bli rörd häraf, men
icke destomindre fortfor han att se sorgsön
ut och att iakttaga den strängaste föfbehåll-
samhet. ; .
— Min käre vapenbroder, yttrade Raoul
till. honom .samma dag då han erhöll den
kungliga skrifyelsen, jag är nu rik för alltid;
efter att ha delat min fattigdom, skulle ni
göra mycket orätt uti att vägra dela mitt
öfverflöd. . Jag hoppas, att vi hädanefter. al-
drig skola skiljas, .
— Min gode vän Raoul, genmälde Maure-
vert med verklig rörelse, utsigteir att få till-
bringa : min ålderdom hos er skulle förr ha
fyllt mig med glädje, men numera förefinnes
ett oöfverstigligt hinder för förverkligandet
af denna dröm.
— Hvilket hinder, kapten?
— Det skulle bli för långt att berätta er
allt, - min käre Raoul; må det vara er nog
att veta, det en stor förändring försiggått i
min själ... Det europeiska lifvet synes mig
till. ytterlighet melankoliskt och tråkigt, jag
är trött på politiken, jag ledes vid att höra
dessa stridiga rop gom städse uppväcka hat
och passioner, t. ex.: Länge lefve konun-
gen! — Ned med Valois! — Lefve herrarne
af Guiset — Ve öfver prinsarne af Lothrin-