tas eller wiöras till utlandet Detta försiag
måtte emellertid, aldrig Ba trädt i laga kraft.
Man kar Sånniogsenligt säga, att tiggeriet lig-
ger i folkets vanor; näst efter tyskarne äro må-
hända italienarne det europeiska folk, som minst
fruktar att ricka fram handen. Rom under påf-
varne ovh Neapel under Bourbonerna påminde
om le cour de miracles. Vid hvart steg mötte
man en menniska i trasör, som bad om en all-
mosa: om aftengn var det svartklädda fruntim:
rägr stundom förklädda karlar), som nätmade
sig en med olycksbådande minet: På de offent-
liga platserna oth promenaderna lågo oformliga,
lemlästade, nästan nakna skeppader, som fram-
visade vämjeliga sår och förföljde ed med skrik
och epileptiska grimåset för att röra ens bjerta.
Man kåäöötade då några slantar till dem för att
få dem ur vägen eller bringa dem till tystnad;
strax infunno sig tjugo andra, font virre; hvilka
med frådgahdö mun och krampaktigt förvridna
anbigten framvisade sina blodiga sår och under
vilda skrik vädjade till ens barmhertighet.
Klimatets mildhet förökade det förfärliga i
denna syn; utländingatne begtepo icke, att det
i ett land, dör brödet kostar så litet, och der
gölen sjelf åtager sig att uppvärma husen, kunde
finnas så mycket elände. Men man får lefva
länge i landet för att begripa att just klimatets
mildhet befriar detta folk från trycket af den
hårda nödvändighet, som livs de nofdiska, folken
framkallar arbetsainhetens dygd. Proktan för köld
och hunger kan tvinga dem till arbete, men ar-
modet förskräcker dem ingalunda; detta ord,
som för oss låter så förskräckligt, är af långt
mindre betydelse i Neapel, framför allt lång
mindre allvarligt. I alla fölkkomedier spelar t!
desperato, manien äta nn skilling, en burlesk
oth glädrol. Öperan Il due ciabattini (De tre
skomakarne) börjar med en kör af utsvultna barn,
som skrika efter en bit bröd. Detta framkallar
en komisk verkan; kommer så en ebackare ärinu
mera plågad af Kingef, och som vid hvart steg
vridet fig och slutligen faller i vanmakt, så ut-
tister salongen i skratt.
Således är i södern det yttersta armod hvar-
ken tragiskt eller vanärande; dessatom räcker
det, uppmuntradt af folkets barmhertighet, handen
frem, Utan att rodna. Derför tiggde fordomdags
tusentals menniskor i Neapel, några för att er-
hålla det nödvändiga, andra för att förväffva sig
öfverflöd. Vid ankömelen till stadsporten an-
hölls inön af tullbetjenter och polismän, hvilka
tiggde. När man kom in i staden, blef man öf-
verfallen af alla de lemmalösa, om hvilka vi
ofvanför ha talat, utan stt räknat fiskare, båtfö-
rare, bärare oeh kaputinerthutikat, hvilka hvar
för sig lika dåerft fordiade en skärf, en liten
flantr och, om man nekade dem den lilla slanten,
tminstone en liten cigarrstump. Så var det
öfverallt — å de offentliga ställena, i rätterna och
i de privata husen, bland portvaktarne; betjen-
terna, kockarne, Ikkarnes kaämrnartjenarö, adto-
katernag skrifvare, postbuden, och slutligen be-
gärde en göd del af befolkningen drickspengar
näståd med samma skamlösa ödmjukhet, som om
de velat göra gällande en rättighet.
Vid Frans den andres fall var antalet af tig-
gare till yrket, som var bosätt i Meapel, fjorton
tusen, deribland ej medräknade munkarne, som
tiggdö för själarna i skärselden, och fattiga ty-
ska arbetare eller etudenter, hvilka tiggde om
hjelp till hemresan. Då Neapel fötetadåes med
konnogariket Italien, företog sig en energisk och
högteatående man, signor Leopoldo Rodino, att
uppsöka alla dessa tiggare; han förskaffade sig
två polisbetjenter till hjelp, fick pengar genom
privata insamlingar, bildade ett sällskap, inrät-
tade depoter och förklarade krig mot fjorton tu-
sen invånare af gatan. Han fyckades otk min-
ska antalet af dem till föri- öller sexhundra.
en hvilken kamp hade han ej att utkämpa
med dett Och med de fromma själarne, som gåfvo
em allmosa! Den falska filantropien tog parti
för tiggeriet, förklarade sig orättfärdigt beband-
lad och förföljd, utstätte. kögå jämmerop samt
påstod sig vara bedragen på en rättighet och
beröfvad en lycka.
Stackars menniskor, ropade man öfverallt,
ni förbjuda dem att tigga, ni vilja således tvinga
dem att stjäla
Yrket var alltför inbringande, att man så lätt
skulle tippgifva det.
Hvarför arbetar du ej? frågade mati et fat-
tig, som ganska öppenbiertigt och betecknande
svarade: Om fag arbetade, huru skulle jag då
kunna iörsörja hustru och barn!
Signor Rodino omtalade för en af sina vänner,
att han en . gång tillfälligtvis hade träffat på en
tiggare som kunde skrifra. Han tög honom i
sin tjenst och gaf honom ordentlig lön. En mor-
gon kom han icke i vanlig tid på kontoret (han
erhöll dagspenning och gick sålunda miste om
densamma). Var han sjuk? Iogalunda. Han
hade gått ut att spatsera i Villa reale. Gick han
der och flanerade? Ingalunda, : Han: gick der
och tiggde af de förbigående!
Herr. du Camp berättar vidare i sin bok om
ett frantimmer, som har samma last eller, om
man hellre vill, samma mani. Hon äraf jemfö-
relsevis god familj, och en af hennes närmaste
slägtingar är en högre embetsman, fnen det oak-
tadt är detta fruntimmer gatsångerska. Ganska
ofta har man velat rycka henne bort från detta
förfärliga gatulif; hon har sjelf, många gånger
lofvat att öfvergifva det, men någon hemlighets-
full makt drifver henne alltid tillbaka till ränn-
stenarne, till sin visbok och till zigenarlifvet.
Ännu ett exempel, hvilket må vara det sista.
Ena morgon träffade signor Rodino i ett af de
smutsigaste qvarteren i Neapel, midt i en liten
osund gård, der en slags fuktig håla öppnade sig,
utan luft eller sol, full af all slags orenlighet,
en hel familj, döende af köld och hunger. Der
låg en far, betäckt med sår, en moder och tre
barn, hvaraf det yngsta ännu diade. Den itali-
enske menniskoviänonen antog sig dessa olyckliga;
han lofvade att skaffa mannen in på ett sjukhus
och att hvar vecka sända modern ett litet pen-
ningunderstöd. Då han den följande dagen kom
tillbaka för att bringa denna hjelp, fann han
ingen. Hela familjen hade försvunnit om natten
af fruktan för att blifva bulpen, säger poliskom-
missariens rapport.