Senare telegramm.
MADRID den 28 juli. Valencias artilleri
har öfvergått till fnsurgenterna. Angreppet
på Valencia eger sannolikt rum i dag
occoamsneemtt— XXXL OO RR O OR ON OO O OO
Franska och italienska tiggare.
I sitt stora verk Paris, ses organes, ses
fonctions et sa vie dans la seconde moitie
du XIX:e Bidcle (Paris, åess lif, allmänna
verk och inrättningar under andra hälften af
19:de århundradet), af hvilket nyligen fjerde
delen utkommit, har Maxime du Camp bland
annat redogjort för de resultat, hvartill han
mmit i sina undersökningar angående tiggar
ne, och vi skola här återge några moment af
mera allmänt intresse ur detta hans arbete,
Med undantag af vissa särdeles sällsynta fall,
är tiggeriet, säger han, för dem, som utöfva dets
samma, en näringsgren, ett yrke med, inom
detta liksom inom alla andra allt efter tiderna
vexlande bättre ellet sämre konjunkturer,
mer eller mindre arbete. Det är alltså en tem-
ligen osäker industri, men som dock nästan all-
tid ger en viss utkomma och till och med kan
tillåta åtskilliga extravaganser. Tiggarne, som
om dagen plågat oss med sina klagorop för att
framkalla vårt medlidande, bege sig om qvällen
till någon af de många osedliga lönkrogar och
andra lasternas nästen, som finnas vid Rue Ga-
lande eller Rue Sainte-Marguerite Antoine. En
sådan gynnare, som på ett ytterst närgånget sätt
fVrföljt förbigående Personer, befanns, då han
bärför häktadet, inneha ett tiotal frank, och öh
rådan summa är vanligtvis dagens skörd. Att
utan närmare undersökning utöfva välgörenhet
är derför ett stort fel. År 1700 utfärdade Lud-
vig den 14:de en förordning, som straffade en
hvar, som gaf en tiggare almosor, med 50 franks
böter. Ett dekret af den 22:dra Vendåmiaire år
IL uttalar sig på följande sätt: Bn hvar med-
borgare, som blir öfverbevisad om att ha gifvit
en tiggare, hven det vara må, en allmosa, skall
straffas med intill två dagars straffarbete, hvilket
straff fördubblas om förbrytelsen upprepas.
Detta är missbruk af den monarkiska eller re-
publikanska despotismen, men man förstår den
känslö; som dikterat dylika lagar.
Den blinda tiggaren är i allmänhet tiggarsam-
sundets Krösus, och en at de unga arbeterskoroa
mycket eftersökt Kktenskapskandidat. Maxime
du Camp har känt en blind tiggare, som enligt
hvad traditionen inom det qvarter, der han bru-
kade sitta och anropa allmänbetens hjelp, visste
att berätta, hade gifvit sin dotter en hemgift på
re hundra tesen frank, då hon gifte sig med en
notarie. Samma tiggare lär man också ofta ha
sett i en parkettloge å operan; dit han alltid be-
gat vig i täckt vagn.
Två andra berömda blinde voro de vid Pont
des Arts, hvilka spelade gitarr och täflade om
priset liksom Theokrits herdar. En dag, ååjag
gick förbi, berättar du Camp, observerade
je ett fruntimmer, som lemnade en af dessa
linda hans middagsmat. Hon gaf hönom en
stor kastrull af jernbleck, som han. ögonblickli-
fn öppnade, hvarefter han, luktande på inn2-
ållet, sade:
— Hvad är det här tör någonting ?
— Det är lamragout med gröna ärter.
— Dra åt fandersa med ditt lamkött, du vet ju
att jag blott vill ha oxkött!
Jag stoppade min almosa i fickan igen och
behöll den till lämpligare tillfälle. Han vat icke
den ende som begagnade sig af sitt naturfel för
att deraf draga goda inkomster; ty i en polis-
rapport af den 17:de september läste jag: Icka
blinda komma under den vackra årstiden till
aris och vända åter för att-med.fickan full af
enningar tillbringa vintern tillsamman med sina
amiljer.
De små italienska musikanter, som löpa verl-
den randt och till. trots för sina vackra, gni-
strande svarta ögon utöfva en eå sorglig hand-
tering, voro, enligt du Camp, redan 1824 så tal-
rika .i Frankrike, att man måste förpassa dem ut
af landet. År 1837 blefvo de åter, trots sina
harpor och murmeldjar, hårdt behandlade. Det
Ppleförbud, som. drabbade dem, förklarade, att
ljuren och de instrument, som anförtros dessa
bart, icke äro någon verklig handtering, utan
blott ett medel att dölja den verkliga.
Fordom var det Savoyen, Chiavara och Parma,
söm sände dessa små emigranter till Frankrike.
De utöfvade en gatusopares mödosamma arbete,
spelade gitarr, förevisade lefvande murmeldjur,
dansade en vänskaplig bourrbe och sjöngo Diva
Fanelle eller la Catarian. Nu komma dessa
måleriska trasvargar från södra Italiens provin-
ger. Dessa förse Frankrike med nio tiondedelar
af dem, - Det är en vidunderlig handel. En
entreprenör genomreser städerna, samlar de barn,
som man vill öfverlåta på honom, och ger dem
kontrakt på vanligtvis tre år. Allt hvad barnen
under denna tidrymd förtjena, det ena mer, det
andra minde, tillhör honom, och i ersättning
ger han familjen en årlig afgift eller en viss
summa en gång för alla. En far bortförpaktar
således sin son, liksom vore han ett etycke jord:
barnet är ett kapital, hvars produkt lagligen
tillfaller fadren. Saken blir uppgjord hos en
notarie, och man. finner intet omoraliskt i dylika
arrangementer. Denna industri har sina han-
delsresande, sina värfvare och så vidare. Nå-
ra komma för att uppsöka barnen och föra
dom till Paris, hvarest grosshaudlarne i denna
branche vänta dem och betala en viss samma
pr stycke. Det är klart att dessa barn komma
att lida mycket ondt både af nöd och af miss-
handel. En kompetevt italiensk statistiker har
beräknat, att af hundra utvandrade italienska
barn vända tjugu åter till hemlandet, tretio för-
blifva utomlands och femtio dö af nöd och elände.
Hr du Camp har besökt dem i det qvarter i Pa-
ris, der de hålla till. Fem, sex, stundom sju
sängar funnos i samma rum och 1 hvarje säng
tre, fyra, fem, ända till sex barn. Då man
oförberedd besöker dessa sBofrum, blir man för-
våned öfver att se hufvuden sticka fram öfver-
allt. Vid hvardera ändan af hvarje säng finnes
en -hbufvudgärd, och barnen ligga med fötterna
mot -hvarandra, fullkomligt nakna, enligt itali-
enskt bruk. På väggarne hänga harporna, hvilka
i deras händer snarare äro en täckmantel för de-
ras verkliga handtering, än ett verkligt redskap
för arbete. På det bara golfvet ligga deras få
klädespersedlar.
Italierarae ha sjelfva mycket litet
fo nand datta 4 LhAllan JA ÅR TQ2NM I