-— 651 — — Ni fyller min själ med tacksamhet och glädje, nådig herre. Att komma till Chåtelet har alltid varit min ljufyaste framtidsdröm: — Jag skall göra mitt bästa för att förverkliga denna dröm, mäster Cherubin; yttrade Maurevert; ni törde nä böra använda denna stund, medan Benoist hemtar fys krafter, till att gå och äts frukost. Jag skall stanna Här tills ni kommer tillbaka, Åfven ni, mina her. rer, tillade han, i det han vände sig till doktorn och sekreteraren, ha utan tvifvel ingenting emot att frukostera. Ni behöfva ej återkomma förrän efter två timmars förlopp. Alla som öfvervarit den fåsävädckande scen, hvilken vi undvikit ått här beskrifva, aflägsnade sig nu, förutom Maurevert och offret Benoist. Kaptezen skyndade sig ått vrida om byckeln i låset, hvarefter han satte sig vid fångens sida. Denne låg utsträckt på den bädd, der Cherubin lagt honom, och var till hälften medvetslös. — Benoist, sade kaptenen, i det hån höjde sin stämma, här finns nu ingen söm kan höra oss. Må vi derför språka med hvarandra. Begagna er af min välvilja, utan att förlora ett ögon: blick. Ni bar hittills — tro mig då jag säger det — knappäst läppjat på den lidandets bägare, gom det är er förelagdt att tömma i botten. Ni vet, att jag aldrig sviker mitt ord. Nå väl, jag svär vid mina fäders namn, vid min adelsmannaära, att om ni för mig uppdagar den förfärliga hemlighet, som ni påstår kunna räd