-— 651 —
— Ni fyller min själ med tacksamhet och
glädje, nådig herre. Att komma till Chåtelet
har alltid varit min ljufyaste framtidsdröm:
— Jag skall göra mitt bästa för att för-
verkliga denna dröm, mäster Cherubin; yttra-
de Maurevert; ni törde nä böra använda denna
stund, medan Benoist hemtar fys krafter, till
att gå och äts frukost. Jag skall stanna Här
tills ni kommer tillbaka, Åfven ni, mina her.
rer, tillade han, i det han vände sig till dok-
torn och sekreteraren, ha utan tvifvel ingen-
ting emot att frukostera. Ni behöfva ej åter-
komma förrän efter två timmars förlopp.
Alla som öfvervarit den fåsävädckande scen,
hvilken vi undvikit ått här beskrifva, aflägs-
nade sig nu, förutom Maurevert och offret
Benoist. Kaptezen skyndade sig ått vrida om
byckeln i låset, hvarefter han satte sig vid
fångens sida. Denne låg utsträckt på den
bädd, der Cherubin lagt honom, och var till
hälften medvetslös.
— Benoist, sade kaptenen, i det hån höjde
sin stämma, här finns nu ingen söm kan höra
oss. Må vi derför språka med hvarandra. Begag-
na er af min välvilja, utan att förlora ett ögon:
blick. Ni bar hittills — tro mig då jag säger det
— knappäst läppjat på den lidandets bägare,
gom det är er förelagdt att tömma i botten. Ni
vet, att jag aldrig sviker mitt ord. Nå väl, jag
svär vid mina fäders namn, vid min adels-
mannaära, att om ni för mig uppdagar den
förfärliga hemlighet, som ni påstår kunna räd-