stället vid Regeringsgatan. Men vi glömma all annat vid åsynen af dessa lidande, några må. nader gamla barn, hvilande i sioa mödrar: armar, på hvilkas anleten bristen på luft, bri sten på ljus och bristen på närande föda tryck sin dystra, gråbleka stämpel. Vi begifva oss från denna vedbod till en annan, hvilken bebos af en familj med fem ara, det yngsta tretton månader gammalt. Här finnes lyckligtvis ej den vedervärdiga stankan, men boden är för öfrigt sämre, emedan taket är söndrigt och regnet kan obehindradt störta ned. Barnen, som hela dagen äro i tillfälle att vara ute, se någorlunda friska ut, utora det yngsta, hvilket är såsom förvissnadt. Här är utom husvillhet äfven det största armod. Barnen, klagande öfver hunger, äre nästan utan kläder, Mannen är borta, man vet ej hvar. Vi inträda i en tredje vedbod, bebodd af en familj med åtskilliga barn. Utseendet här kan i jemförelse med de andra kallas propert — här är nemligen ett fönster — men golfvet bildas af en skarpt sluttande berghäll, så att en promenad här har sina svårigheter. — Nu ; skola vi begifva oss till ett af rummen i sjukhuset, der tre familjer bo, säger vår ledsagerska, — Hvad, äro de ej alla afhysta? fråga vi. — Nej, samma dag afhysningen skedde föll en arbetskarls hustru i barnsäng, Hon måste sålunda blifva qvar. Sedormera hafva två andra familjer der äfven sökt tak öfver hufvudet. Vi inträda i ett någorlunda stort rum, men med ganska lågt tak. Den första, som våra blickar fästas på, är den omnämda hustrun med sitt tre veckor gamla barn. Men den andra familjen dröja våra blickar längst vid: man, hustru och ett barn, de två sista nyligen utskrifna från sjukhuset, der de legat i tyfus. Do ligga alla på golfvet. Aldrig såg man väl en menniska mer fullständigt ha öfvergått till benrangel i lefvande tillstånd än denna qvinna, hvilken tyckes vara i en ålder af bortåt 30 år. Hon är nästan ur stånd att röra sig. Vid hennes sida sitter barnet, lekande med fadrens hett hvilken det satt på hufvudet, Barn leka till och med som halfdöda, ty blicka vi närmare, se viunder hatten ett litet gult vaxansigte, ett dödens aftryck, Underläppen hänger blå och orörlig långt ned på hakan, Vid den andra ändan af rummet befinner sig den tredje familjen: en moder med tre . Mannen har för ett par veckor sedan dött på sjukhuset af tyfas. Här sitter hon nu alldeles öfvergifven, utan utsigt till föda och husrum. Det ligger en slags förstelning öfver detta ansigto. Minuten derefter befinna vi oss utanför på satan igen. Glädtiga toner ljuda mot oss ifrån staden. Stockholm känner igen sitt modersmål, skyndar bort och försvinner!