stället vid Regeringsgatan. Men vi glömma all
annat vid åsynen af dessa lidande, några må.
nader gamla barn, hvilande i sioa mödrar:
armar, på hvilkas anleten bristen på luft, bri
sten på ljus och bristen på närande föda tryck
sin dystra, gråbleka stämpel.
Vi begifva oss från denna vedbod till en
annan, hvilken bebos af en familj med fem
ara, det yngsta tretton månader gammalt.
Här finnes lyckligtvis ej den vedervärdiga
stankan, men boden är för öfrigt sämre, eme-
dan taket är söndrigt och regnet kan obehin-
dradt störta ned. Barnen, som hela dagen äro
i tillfälle att vara ute, se någorlunda friska ut,
utora det yngsta, hvilket är såsom förvissnadt.
Här är utom husvillhet äfven det största
armod. Barnen, klagande öfver hunger, äre
nästan utan kläder, Mannen är borta, man
vet ej hvar.
Vi inträda i en tredje vedbod, bebodd af
en familj med åtskilliga barn. Utseendet här
kan i jemförelse med de andra kallas propert
— här är nemligen ett fönster — men golf-
vet bildas af en skarpt sluttande berghäll, så
att en promenad här har sina svårigheter.
— Nu ; skola vi begifva oss till ett af rum-
men i sjukhuset, der tre familjer bo, säger
vår ledsagerska,
— Hvad, äro de ej alla afhysta? fråga vi.
— Nej, samma dag afhysningen skedde
föll en arbetskarls hustru i barnsäng, Hon
måste sålunda blifva qvar. Sedormera hafva
två andra familjer der äfven sökt tak öfver
hufvudet.
Vi inträda i ett någorlunda stort rum, men
med ganska lågt tak. Den första, som våra
blickar fästas på, är den omnämda hustrun
med sitt tre veckor gamla barn.
Men den andra familjen dröja våra blickar
längst vid: man, hustru och ett barn, de två
sista nyligen utskrifna från sjukhuset, der de
legat i tyfus. Do ligga alla på golfvet. Aldrig
såg man väl en menniska mer fullständigt ha
öfvergått till benrangel i lefvande tillstånd
än denna qvinna, hvilken tyckes vara i en
ålder af bortåt 30 år. Hon är nästan ur stånd
att röra sig. Vid hennes sida sitter barnet,
lekande med fadrens hett hvilken det satt på
hufvudet, Barn leka till och med som half-
döda, ty blicka vi närmare, se viunder hatten
ett litet gult vaxansigte, ett dödens aftryck,
Underläppen hänger blå och orörlig långt ned
på hakan,
Vid den andra ändan af rummet befinner
sig den tredje familjen: en moder med tre
. Mannen har för ett par veckor sedan
dött på sjukhuset af tyfas. Här sitter hon
nu alldeles öfvergifven, utan utsigt till föda
och husrum. Det ligger en slags förstelning
öfver detta ansigto.
Minuten derefter befinna vi oss utanför på
satan igen. Glädtiga toner ljuda mot oss
ifrån staden. Stockholm känner igen sitt
modersmål, skyndar bort och försvinner!