Jag misstog mig ej, — En förfärlig olycka , .
sade hon.
— Hvad för en olycka? ...
— Jo, jag tror att någon vansinnig lyckats
komma på ångbåten i Vadstena. Han står
der borta och rullar vildt med ögonen och
talar någonting så oredigt, att ingen menniska
kan bli klok på honom, Här blir säkert en
stor olyck...
Jag följde hennes aavisning, gick fram och
träffade — den yngre af engelsmännen i sam-
tal med de två svenska misserna.
Att engelskan är ett kuriöst språk, är utom
all fråga, men att bli ansedd för tokig derför
att man talar det, går dock något för långt.
Emellertid kom jag att sysselsätta mig med
samtalet några ögonblick. Misserna som sä-
kerligen börjat samtalet med ett småleende
och ett par yes, fortsatte detsamma med skratt
och ett par yes och slutade det med en skratt-
salfva och ett par yes, allt under engelsman-
nens oupphörligt flytande svada. Vet ni, mitt
herrskap, jag fruktar att misserna ej förstodo
engelska,
Så passerades sjön Boren; derefter Roxen.
Vid inträdet i den sista stack matkonstnären
sitt hufvud upp.
— Blir det storm på Roxen? frågade han,
— Ja! svarade kaptenen gycklande.
— Då kan jag nte äta, sade konstnären
argt och försvann,
Om jag nu skulle i minnet leta,
Så märker jag att jag glömde Vreta;
I klostrets fönster, der långt ifrån,
Framskymtar ju Sune Folkeson,
Som bär i famnen den fångna nunna,
Förgätves vi honom hindra kunna.
— Men qvällens ande sig sänker ned,
Allt dunklare blir vår glada led
Och nejdenstaflor— som konstnärn brukar —
Beticks af sommarnatts mörkblå dukar;
Ty börjar det blifva ödsligt i
Natarens herrliga galleri.
Man föredrar, vid det vågen larmar,
Att sjanka ned i Morfei armar
Och vakna lustigt den nästa dag
Midtframför . . . hvareet? Ja, hvad vet jag.
(Forts.)