Jag misstog mig ej, — En förfärlig olycka , . sade hon. — Hvad för en olycka? ... — Jo, jag tror att någon vansinnig lyckats komma på ångbåten i Vadstena. Han står der borta och rullar vildt med ögonen och talar någonting så oredigt, att ingen menniska kan bli klok på honom, Här blir säkert en stor olyck... Jag följde hennes aavisning, gick fram och träffade — den yngre af engelsmännen i samtal med de två svenska misserna. Att engelskan är ett kuriöst språk, är utom all fråga, men att bli ansedd för tokig derför att man talar det, går dock något för långt. Emellertid kom jag att sysselsätta mig med samtalet några ögonblick. Misserna som säkerligen börjat samtalet med ett småleende och ett par yes, fortsatte detsamma med skratt och ett par yes och slutade det med en skrattsalfva och ett par yes, allt under engelsmannens oupphörligt flytande svada. Vet ni, mitt herrskap, jag fruktar att misserna ej förstodo engelska, Så passerades sjön Boren; derefter Roxen. Vid inträdet i den sista stack matkonstnären sitt hufvud upp. — Blir det storm på Roxen? frågade han, — Ja! svarade kaptenen gycklande. — Då kan jag nte äta, sade konstnären argt och försvann, Om jag nu skulle i minnet leta, Så märker jag att jag glömde Vreta; I klostrets fönster, der långt ifrån, Framskymtar ju Sune Folkeson, Som bär i famnen den fångna nunna, Förgätves vi honom hindra kunna. — Men qvällens ande sig sänker ned, Allt dunklare blir vår glada led Och nejdenstaflor— som konstnärn brukar — Beticks af sommarnatts mörkblå dukar; Ty börjar det blifva ödsligt i Natarens herrliga galleri. Man föredrar, vid det vågen larmar, Att sjanka ned i Morfei armar Och vakna lustigt den nästa dag Midtframför . . . hvareet? Ja, hvad vet jag. (Forts.)