En färd kanalvägen,
skildrad i snälltågsfart.
(Forts.)
Efter denna betan var det on fröjd att komma
upp och supa frisk luft. Hur herrlig ändå
taflan tedde sig för os3! Till venster lågo Ve-
stergötlands gröna kullar, till höger Östergöt-
lands tjusande kuststräcka; midt på denna
höjde Omberget sin solbestrålado hjessa, lik-
nande en konung bland ett lyckligt folk.
Man kan stå försänkt i betraktande och komma
till Vadstena på det sättet; så gjorde jag. En
hel här af minnen trängde sig dervid på mig,
hvilka alla antogo nunnegestalter. Medeltiden
med sina mörka tankar och mörka hiäadelser,
i hvilka dock den brinnande hänförelsen som
ofcast framskymtade — en ränning af skim-
rande eldtrådar i on väfned af natt — stod
tydlig för mioa blickar, Jag blickade upp;
det såg ut som denna medeltid antagit gestalt
i sjelfva verkligheten ; jag skyggade tillbaka —
det var Vadstena mörka, hotande slott, som
stod för mina blickar.
— Till hvad bogagnas denna historiska bygg:
nad? frågade jag.
— Till spanmälsmagasin fick jag till svar.
Jag tyckte att vålnaderna qvedo genom
gluggarna.
Dt bör ej förglömmas, att vår Juno-Niobe
afgick vid Vadstona. Hvilken påtallande, hvil-
ken märkvärdig likhet mellan honne och det
stolta slottet! Huru hon gick och gick, så
tyckte jag att hon allt mer och mer närmade
sig detsamma och slufiigen försvann i det,
nppgick i det, ingöt sig i det, blet en sten i
å ss mur eller något dylikt.
Efter en flyktig tanke på reliken i Vadstena
klosterkyrka, Birgittas heliga ben, afgingo vi,
mea jag kunde oj athålla mig från att för mig
sjelf tänka sålunda:
Att fäderna våra så långt kunde gå,
Att ben de ju dyrka hvaren,
D:.t vill jag ej undra så mycket uppå,
Ty äfven vi oyrka nog ben.
En ungmö framsväfvar så lätt uppå tå,
Men stormen han är till stort men;
Då börjar vår afgudadyrkan, just då,
Hvad gäller den annat än ben?
Sen ler man åt helgon och ler åt relik
Och är så gudsnådeligt ren;
Men hvar en af oss är ju plumpt katolik,
Ty alla så dyrka vi ben.
Motala! Det är med en känsla af välbefin-
nande man passerar förbi denna storartade
mekaniska verkstad, hvarifrån arbetets glada
ljud höres nejden vidt. .Det är så länge man
varit omgifven af sådant, som endast gifvit
upphof till fantasier, men ej af något som
varit en hvilopunkt för det mera verkliga.
Motala är en dylik hvilopunkt; man slår sig
der liksom till ro efter en tröttande flygt. Det
är som alla dess jerntungor sjöngo: hör du,
obevingade för skyn, akta dig att blifva för
viogelfotad för jorden. Bättre en genom det
hårda, friska arbetet uppbyggd koja än tiotu
sen luftslott! Se på mig och lär!
Kanalvägen framåt mellan Motala och sjön
Eecen är den allra herrligasto man kan tänka
sig. Om man i en mild saga har hört ett
förtrollande land beskrifvas och i sin inre
föreställning skapat sig dess utseende; nåväl,
den som första gången reser kanalvägen, skall
finna detta sagoland ha blifvit en verklighet.
Ty det är dock som en älsklig f6 sväfvade
framför och med sitt trollspö ständigt fram-
manade nya bilder; huru skall man annars
förklara denna ymnighet af naturens skönhet,
som aldrig tyckes vilja taga slut, som gör att
hela vägen är en enda slags harmonisk ton-
ström, om uttrycket så tillåtes. .
Så gledo vi framåt, under den herrligasto
blå himmel och passerade förbi Platens graf.
Under fåglars glada qvitter,
På din gröna, tysta graf,
Bäkert än din ande sitter,
När som dagen slocknar af;
Medan blommorna, de späda,
Sprida doft i lundens bo,
Medan lätta vågor qväda
Invid stranden. än ditt lof.
Leden som ditt snille skapa
— Detta hjerta hvilket slär —
Sjunga skall också din drapa
Än så länge Svea står.
Himmel, som i ljus sig lindar,
Le utöfver älskad trakt;
Sommarsol och väna vindar
Kringom griften hålla vakt.
När vi andre stilla gunga
I litt Eden någon gång,
Allt vårt inre ville sjunga
För dig, ädle, ut en sång.
Men han svinner hin minuten:
Förro vi skiljas från din vård,
Teg en enkel blomma, bruten
I vårt hjertas blomstergård.
Försj unken i betraktande af nejden och
grafven, hvilken senare alltmer försvann, hörde
jag ett olyckligt hviskande ljud. .
Jag värde mig om; Jeromie klagovisa stod
framför mig. . .
Ännu en förfärlig händelse, tänkte jag, men
svor på samma gång i mitt sinne, att ej låta