En färd kanalvägen, skildrad i snälltågsfart. (Forts.) Efter denna betan var det on fröjd att komma upp och supa frisk luft. Hur herrlig ändå taflan tedde sig för os3! Till venster lågo Vestergötlands gröna kullar, till höger Östergötlands tjusande kuststräcka; midt på denna höjde Omberget sin solbestrålado hjessa, liknande en konung bland ett lyckligt folk. Man kan stå försänkt i betraktande och komma till Vadstena på det sättet; så gjorde jag. En hel här af minnen trängde sig dervid på mig, hvilka alla antogo nunnegestalter. Medeltiden med sina mörka tankar och mörka hiäadelser, i hvilka dock den brinnande hänförelsen som ofcast framskymtade — en ränning af skimrande eldtrådar i on väfned af natt — stod tydlig för mioa blickar, Jag blickade upp; det såg ut som denna medeltid antagit gestalt i sjelfva verkligheten ; jag skyggade tillbaka — det var Vadstena mörka, hotande slott, som stod för mina blickar. — Till hvad bogagnas denna historiska bygg: nad? frågade jag. — Till spanmälsmagasin fick jag till svar. Jag tyckte att vålnaderna qvedo genom gluggarna. Dt bör ej förglömmas, att vår Juno-Niobe afgick vid Vadstona. Hvilken påtallande, hvilken märkvärdig likhet mellan honne och det stolta slottet! Huru hon gick och gick, så tyckte jag att hon allt mer och mer närmade sig detsamma och slufiigen försvann i det, nppgick i det, ingöt sig i det, blet en sten i å ss mur eller något dylikt. Efter en flyktig tanke på reliken i Vadstena klosterkyrka, Birgittas heliga ben, afgingo vi, mea jag kunde oj athålla mig från att för mig sjelf tänka sålunda: Att fäderna våra så långt kunde gå, Att ben de ju dyrka hvaren, D:.t vill jag ej undra så mycket uppå, Ty äfven vi oyrka nog ben. En ungmö framsväfvar så lätt uppå tå, Men stormen han är till stort men; Då börjar vår afgudadyrkan, just då, Hvad gäller den annat än ben? Sen ler man åt helgon och ler åt relik Och är så gudsnådeligt ren; Men hvar en af oss är ju plumpt katolik, Ty alla så dyrka vi ben. Motala! Det är med en känsla af välbefinnande man passerar förbi denna storartade mekaniska verkstad, hvarifrån arbetets glada ljud höres nejden vidt. .Det är så länge man varit omgifven af sådant, som endast gifvit upphof till fantasier, men ej af något som varit en hvilopunkt för det mera verkliga. Motala är en dylik hvilopunkt; man slår sig der liksom till ro efter en tröttande flygt. Det är som alla dess jerntungor sjöngo: hör du, obevingade för skyn, akta dig att blifva för viogelfotad för jorden. Bättre en genom det hårda, friska arbetet uppbyggd koja än tiotu sen luftslott! Se på mig och lär! Kanalvägen framåt mellan Motala och sjön Eecen är den allra herrligasto man kan tänka sig. Om man i en mild saga har hört ett förtrollande land beskrifvas och i sin inre föreställning skapat sig dess utseende; nåväl, den som första gången reser kanalvägen, skall finna detta sagoland ha blifvit en verklighet. Ty det är dock som en älsklig f6 sväfvade framför och med sitt trollspö ständigt frammanade nya bilder; huru skall man annars förklara denna ymnighet af naturens skönhet, som aldrig tyckes vilja taga slut, som gör att hela vägen är en enda slags harmonisk tonström, om uttrycket så tillåtes. . Så gledo vi framåt, under den herrligasto blå himmel och passerade förbi Platens graf. Under fåglars glada qvitter, På din gröna, tysta graf, Bäkert än din ande sitter, När som dagen slocknar af; Medan blommorna, de späda, Sprida doft i lundens bo, Medan lätta vågor qväda Invid stranden. än ditt lof. Leden som ditt snille skapa — Detta hjerta hvilket slär — Sjunga skall också din drapa Än så länge Svea står. Himmel, som i ljus sig lindar, Le utöfver älskad trakt; Sommarsol och väna vindar Kringom griften hålla vakt. När vi andre stilla gunga I litt Eden någon gång, Allt vårt inre ville sjunga För dig, ädle, ut en sång. Men han svinner hin minuten: Förro vi skiljas från din vård, Teg en enkel blomma, bruten I vårt hjertas blomstergård. Försj unken i betraktande af nejden och grafven, hvilken senare alltmer försvann, hörde jag ett olyckligt hviskande ljud. . Jag värde mig om; Jeromie klagovisa stod framför mig. . . Ännu en förfärlig händelse, tänkte jag, men svor på samma gång i mitt sinne, att ej låta