Bokhandiaremötet i Kristiania. Vid sammanträdet i tisdags behandlade mötet, bland annat, frågan om litterär eganderätt. På förslag af assessor O. A. Bachke, som inledde frågan med ett upplysande föredrag och i följd hvaraf en gazska liflig debatt uppstod, antog mötet såsom sina de resolutioner, som i ämnet fattades af första juristmötet i Köpenhamn sistlidet år. Lydelsen af dessa resolutioner är följande: 1) Det skydd, som inom hvarje af de nordiska länderna är lemnadt för inföddes skrifter och konstverk, bör gecom lagstiftning utvidgas till de skrifter och konstverk, hvartill undersåter i de andra nordiska länderna hafva den litterära eller artistiska eganderätten. 2) I hvardera af länderna böra författarne lemnas ett till lämplig tid begrängadt skydd mot öfversättning af deras arbeten. 3) Vid den förestående reformen af den svenska och norska lagen angående litterär och artistisk eganderätt bör man ha till ögonmärke att åstadkomma den största möjliga öfverensstämmelse mellan dem inbördes samt med den danska lagen. Under diskussionen om denna angelägenhet redogjorde redaktör Aug. Sohlman för frågans ställning i Sverige och orsaken hvarför hon ej här ännu kunnat föras till en tillfredsställande lösning. Ingenting kan här rörande densamma nu företagas, förrän 1876, då ett hvilande grundlagsförslag först kan afgöras, hvarigenom hela denna angelägenhet öfverflyttas till civillagstiftningens område. Samtidigt dermed ämnar svenska regeringen, efter hvad talaren hade sig bekant, framlägga ett så omfattande och tidsenligt lagförslag som möjligt rörande ordnandet af detta nu vacklande eganderättsförhållande. För att illustrera det nuvarande tillståndet med ett talande exempel berättade hr Joh. Jolin följande tilldragelse, som händt honom ejelf: För några år gedan inlemnade han till kungliga teaterdirektionen i Stockholm en pjes med namnet Mjölnarfröken, som blef antagen och efter något dröjsmål uppförd. Efter första representationen spreds ryktet att stycket skulle vara plagiat, ja, till och med rätt och slätt tjufgods. En norsk officer, som om aftonen haft plats i kungliga logen, hade strax känt igen pjesen och för hvarje akt kunnat berätta innehållet. För omkring ett år tidigare hade han nemligen sett stycket uppföras i Drammen. Hr Jolin hade naturligtvis sökt utreda detta mystiska förhållande och slutligen kommit underfund med att en af teaterns renskrifvare sålt pjesen till en svensk, kringresande teaterdirektör, hvilken gifvit den likväl under annat namn och utan angifvande af författaren. De långa omgångar en rättegång om sådana saker alltid medför hade afhållit förf. att söka sak med teaterdirektionen.