Flera pund lättare om bjertat, skulle jag skyadat att genast begifva mig ned till den väntande middagen, om vi ej i samma stund gungat in på Vettern. Slå ögonen upp, dessa själens vizir! Var stilla, du hviskande fläkt! Sa Vet:ern, en jungfru i hvitiste skir, Ea drottaing i silfvernedrägt! Och blickar jag ned i det mystiska blå, Der elfvorna föra befäl, Jag tycker mig läsa och nedblicka då I en qvinnag drömmande ejäl; En hviskande gåt, på dunkel så rik, Ena sång utaf himmel och härd, En aniogsfull dikt utaf ljuf romantik, Ea sagans skimrande verld. Vettern, denna jättekälla, denna sjö med sciva egoa lagar eller sina egna nycker, hvilken är lugo, när allt annat är i uppror, och är i. uppror, när allt annat är lugot, var för dagen stilla och leende som ett sofvande barn. Aldrig skall jag förgäta denna egondomliga, förbländande silfverglans, som låg utbredd öfver dess yta. Men les extremes ee touchent — från sagans skimrande verld till matsalen, från imporvisation till en middagsmåltid. Jag blef särskildt påmind om dei öenäre genom en person, som kom utrusande med ansigtet blekt och andan i halsen, Han ro pada: — Kapten, kapten! blir det storm på Vettern, för då kan jag inte äta? — Vettern är och blir så luga, att den aldrig varit så lugn, svarade kaptenen. — Jag kände några stötningar, svarade den arme mannmen, och måste upphöra med måltiden, Saälle kapten, det är väl säkert att det inte blir storm. — På min heder och ära, svarade kaptenen. Se der en af vår Herres komiska figurer, tänkte jag för mig sjelf och skyndade ned. Jag har tänkt på det konstnärliga i verlden och på konstnärerna på samma gång och fun: nit att de äro af flera slag; men ännu några skulle kunna tilläggas. En är konstnär i att dikta, en i att sjunga, en i att måla 0. 8 vV., men man har glömt att det äfven finnes konstnärer i att äta. Da sistoämda konstnärorna sysselsätta gig i allmänhet ej med någon annan konst, emodan do så helt och hållet ingå i sitt ämne eller, rättaro sagdt, ämnet så helt och hållet ingår i dem. Den mannen, som uppå däck tycktes vara rädd för en storm i ett vattenglas, var här nera en riktig Fenrisulf. Denna var det som jag nu gaf hedersnamnet matkonstnoären, Att äta väl är kanske svårare än mången tror, men huru mästerligt gjorde Kan ej detta! Alla vi andra försvanno som såpbubblor inför denna berserk, hvilken rörde och rörde, vägde och vägde, liksom en provisor på ett apotek eller hellro gom en af Macbeths häxor. De stackars uppasserekorna flögo som svalor kring horom vid hans idliga rop: grädda! socker! bröd! salt! det duger ej! gif mig detta! tog bort detta! Jag tänkto på Tego6rs uttryck om elden, Verldar äter han och hungrar än, I hummern, hvilken för många är lika svår att ta i tu med som ett matemåtiskt problem är för en studentkandidat, visade han pin största konstnärlighet; inen just som han var sysselsatt med at; göra något riktigt hum: meristiskt-genialiskt, lomnade vi honom med hans exporiment,