Flera pund lättare om bjertat, skulle jag
skyadat att genast begifva mig ned till den
väntande middagen, om vi ej i samma stund
gungat in på
Vettern.
Slå ögonen upp, dessa själens vizir!
Var stilla, du hviskande fläkt!
Sa Vet:ern, en jungfru i hvitiste skir,
Ea drottaing i silfvernedrägt!
Och blickar jag ned i det mystiska blå,
Der elfvorna föra befäl,
Jag tycker mig läsa och nedblicka då
I en qvinnag drömmande ejäl;
En hviskande gåt, på dunkel så rik,
Ena sång utaf himmel och härd,
En aniogsfull dikt utaf ljuf romantik,
Ea sagans skimrande verld.
Vettern, denna jättekälla, denna sjö med
sciva egoa lagar eller sina egna nycker, hvilken
är lugo, när allt annat är i uppror, och är i.
uppror, när allt annat är lugot, var för dagen
stilla och leende som ett sofvande barn. Aldrig
skall jag förgäta denna egondomliga, förblän-
dande silfverglans, som låg utbredd öfver
dess yta.
Men les extremes ee touchent — från sa-
gans skimrande verld till matsalen, från
imporvisation till en middagsmåltid.
Jag blef särskildt påmind om dei öenäre
genom en person, som kom utrusande med
ansigtet blekt och andan i halsen, Han ro
pada:
— Kapten, kapten! blir det storm på Vet-
tern, för då kan jag inte äta?
— Vettern är och blir så luga, att den al-
drig varit så lugn, svarade kaptenen.
— Jag kände några stötningar, svarade den
arme mannmen, och måste upphöra med målti-
den, Saälle kapten, det är väl säkert att det
inte blir storm.
— På min heder och ära, svarade kaptenen.
Se der en af vår Herres komiska figurer,
tänkte jag för mig sjelf och skyndade ned.
Jag har tänkt på det konstnärliga i verlden
och på konstnärerna på samma gång och fun:
nit att de äro af flera slag; men ännu några
skulle kunna tilläggas. En är konstnär i att
dikta, en i att sjunga, en i att måla 0. 8 vV.,
men man har glömt att det äfven finnes konst-
närer i att äta.
Da sistoämda konstnärorna sysselsätta gig
i allmänhet ej med någon annan konst, emo-
dan do så helt och hållet ingå i sitt ämne
eller, rättaro sagdt, ämnet så helt och hållet
ingår i dem.
Den mannen, som uppå däck tycktes vara
rädd för en storm i ett vattenglas, var här
nera en riktig Fenrisulf. Denna var det som
jag nu gaf hedersnamnet matkonstnoären,
Att äta väl är kanske svårare än mången
tror, men huru mästerligt gjorde Kan ej detta!
Alla vi andra försvanno som såpbubblor inför
denna berserk, hvilken rörde och rörde, vägde
och vägde, liksom en provisor på ett apotek
eller hellro gom en af Macbeths häxor. De
stackars uppasserekorna flögo som svalor kring
horom vid hans idliga rop: grädda! socker!
bröd! salt! det duger ej! gif mig detta! tog
bort detta! Jag tänkto på Tego6rs uttryck
om elden,
Verldar äter han och hungrar än,
I hummern, hvilken för många är lika svår
att ta i tu med som ett matemåtiskt problem
är för en studentkandidat, visade han pin
största konstnärlighet; inen just som han var
sysselsatt med at; göra något riktigt hum:
meristiskt-genialiskt, lomnade vi honom med
hans exporiment,