-— 040 —X
såsom soldat... Och hvem vet? Kanske skall
en dag — tanken skär mig i hjertat — her-
tigen af Guise befinna sig på Frankrikes tron!
Min ställning skulle då genast förändras: från
att vara en landsflykting blefye jag en gunst-
ling. Hertigen af Guiso skulle veta att be-
löna mig för hertigens af Epernon död. Man
skulle öfrverhopa mig med hedetcsbetygoelser,
värdigheter och embsten. Jag försäkrar er,
min herre, att ji mera jag tänker på saken,
desto mera blir jag öfvertygad om, att han
ur alla synpunkter är ytterst fördelaktig för
mig.
— Nog med den här galenskapon ru! af-
bröt hertigen af Epernon, helt blek. Ni kan
gå, kapten.
Meurevert reste sig genast, men Joyeuse
kallade honom tillbaka på ett tecken af Eper-
non, hvars mening han uppfattade.
— Maurevert, sade han, kom snart till mig.
Jag är icke ledsen för att fäkta en omgång
med er.
— Det skall jag icke underlåta. Vill ninu
tillåta mig en anmärkning, herr hertig?
oo Och det skulle vara?
— Att ni under detta samtal gjort mig den
Eran att till mig begagna de förtroligaste ut-
tryck.
— Än sen?
- Då dylikt händer, inbillar jag mig all-
tid, mig sjelf till trots, att jag befinner mig
i en väns omedelbara grannskap.