-— 040 —X såsom soldat... Och hvem vet? Kanske skall en dag — tanken skär mig i hjertat — hertigen af Guise befinna sig på Frankrikes tron! Min ställning skulle då genast förändras: från att vara en landsflykting blefye jag en gunstling. Hertigen af Guiso skulle veta att belöna mig för hertigens af Epernon död. Man skulle öfrverhopa mig med hedetcsbetygoelser, värdigheter och embsten. Jag försäkrar er, min herre, att ji mera jag tänker på saken, desto mera blir jag öfvertygad om, att han ur alla synpunkter är ytterst fördelaktig för mig. — Nog med den här galenskapon ru! afbröt hertigen af Epernon, helt blek. Ni kan gå, kapten. Meurevert reste sig genast, men Joyeuse kallade honom tillbaka på ett tecken af Epernon, hvars mening han uppfattade. — Maurevert, sade han, kom snart till mig. Jag är icke ledsen för att fäkta en omgång med er. — Det skall jag icke underlåta. Vill ninu tillåta mig en anmärkning, herr hertig? oo Och det skulle vara? — Att ni under detta samtal gjort mig den Eran att till mig begagna de förtroligaste uttryck. — Än sen? Då dylikt händer, inbillar jag mig alltid, mig sjelf till trots, att jag befinner mig i en väns omedelbara grannskap.