garo med för deras höfding, känd i landet, grefve Erik Sparre. J I Venersborg glömmer man allt annat vid tanken. på honom; man glömmer Z. B. med sina spirituela och klipgaade horn; man glömmer att en länsman der börjat att slå dalkarlar i tolk sedan det ej slagit i spann för honom såsom länsman. Man glömmer, som sagdt, allt och ser endast i törbiflytanae Erik Sparres yngsta verk, Uddevalla—Venersborgsbanan, samt ett eldfrustande lokomotiv med det betecknande namnet Erik Sparro, Vid Venersborg aftroppade några af våra passagerare och deribland, sorgligt nog, den resande. Den olyckan var dock att förutse, emedan han-ju förut hade sagt, att han skuile gå utaf, såvida det funnes någon jernväg melIan Venersborg och Falköping. Hvad är det denta staden kallas igen? var hans siöta klassiska yttrande — derefter försvann han. Nero vid kajen stod en ung löjtnant och blickade upp mot himlen. Detta föreföll mig vara ett ovanligt löjtnantsarbete, men jag räk nado sedermera ut, att det var hans kärosta, hvilken befann sig på däck, som drog hans ögon uppåt, — Min vän, sade hon med ett skönt ögon: kast, skynda dig, att du ej kommer för sent till tåget och Grunnebo. Löjtnanten stod som om han varit förhexad — förtrollad var han, — Skynda dig, skynda dig! bad hon, Löjoanten lade handen på bjertat och fortfor att blicka uppåt; jag kan ej föreställa mig annat än att sagan om fågeln och ormen här blifvit en slags verklighet. — Skynda dig, sade hon ännu en gång. Just som hon uttälat sista ordet, hördes lokomotivets hostaade stämma och jernvägståget började att med ilande fart begifva sig närmaste vägen till Grunnebo. Ångbäten kastade i samma ögonblibk loss och skyndade att med stolt gång löpa fram öfver Venerns klara spegel. . Der stod löjtnanten! ena sidan hans kärlek, å andra fgidan hans pligt! Båda skilde de sig från honom, Naturligtvis fick han arrest, när han först dagen derefter kom till Grunnebo; det har man för det man är fångad i kärlekens bojor! Man skall ha ett krigarbjerta för att kunna stå ut med så mycken vedervärdighet! Innan detta nu omtalade skedde, hado en qvionar, en äldre dam, inträdt som passagerare på ångbåten, ett af dessa subtila väsen man stundom påträffar, hvilka höra ett åskslag i ett fallande löf och en jordbäfning i en oskyldig nysning. Med gråtande tårar och under högljudda protester skred hon fram öfver landgängen. Hon hade, unier det att hon blott gått fram öfver gatan, för det första varit nära att blifva bitenafen hund, som säkert hade vattuskräck, för det andra varit nära att störta omkull på några försåtliga kaffesäckar, för det tredje verkligen varit på vippen att sjunka ned till botten af Venern, när hon gick öfver lande gången. — Menniskan är skapad till olycka, sade hon. På denna sentens afgingo vi. Aldrig har Venern varit vackraro än nu. När vi kommit ett stycko fram, gick aolen ned och det började att qvällas. Qvällon var herrlig. Man säger att solen strör guld oms kriog sig, när hon sjunker mot vestern; aldrig har den bilden blifvit tydligare uppfyld än nu. Solen gick strålande ned och kastade en leende färg af det klaraste gult så långt ögat kunde nå. Mig föreföll Venern som en jätteranunkel; i hvilken ångbiten, en sylfid, lekfullt gungade Till Venern dedicerade jag derför följande qväde: Jag kände dig blott från en Venerskuto, Som brukar lova här i enö och tö, Och tänkte som en vestgöte et: pruta Uppå att du dock var en ståtlig sjö; Men nu, herr Venern, fettar Jag min luta Och sjunger: jag vill lefva, jag vill dö Derpå, att du dock är ett herrligt vatten, Men allrahälet i Jjusa sommarnatten. Y Hvem gat dig denna underbara stämpel, Hvem gjorde dig väl denna qväll så skön? För mig du framstår som ett Herrans tempel, Der gy:lne vågor skynda fram till bön; Och månen der, han är ju, till exemp En prest, som täljer himlens glada lön . . För Venern bugar jag, tar af mig hatten, Men allrahälst i ljusa sommarnatten. (Forts.)