garo med för deras höfding, känd i landet,
grefve Erik Sparre. J
I Venersborg glömmer man allt annat vid
tanken. på honom; man glömmer Z. B. med sina
spirituela och klipgaade horn; man glömmer att
en länsman der börjat att slå dalkarlar i tolk
sedan det ej slagit i spann för honom såsom
länsman. Man glömmer, som sagdt, allt och
ser endast i törbiflytanae Erik Sparres yngsta
verk, Uddevalla—Venersborgsbanan, samt ett
eldfrustande lokomotiv med det betecknande
namnet Erik Sparro,
Vid Venersborg aftroppade några af våra
passagerare och deribland, sorgligt nog, den
resande. Den olyckan var dock att förutse,
emedan han-ju förut hade sagt, att han skuile
gå utaf, såvida det funnes någon jernväg mel-
Ian Venersborg och Falköping.
Hvad är det denta staden kallas igen?
var hans siöta klassiska yttrande — derefter
försvann han.
Nero vid kajen stod en ung löjtnant och
blickade upp mot himlen. Detta föreföll mig
vara ett ovanligt löjtnantsarbete, men jag räk
nado sedermera ut, att det var hans kärosta,
hvilken befann sig på däck, som drog hans
ögon uppåt,
— Min vän, sade hon med ett skönt ögon:
kast, skynda dig, att du ej kommer för sent
till tåget och Grunnebo.
Löjtnanten stod som om han varit förhexad
— förtrollad var han,
— Skynda dig, skynda dig! bad hon,
Löjoanten lade handen på bjertat och fort-
for att blicka uppåt; jag kan ej föreställa mig
annat än att sagan om fågeln och ormen här
blifvit en slags verklighet.
— Skynda dig, sade hon ännu en gång.
Just som hon uttälat sista ordet, hördes
lokomotivets hostaade stämma och jernvägs-
tåget började att med ilande fart begifva sig
närmaste vägen till Grunnebo. Ångbäten ka-
stade i samma ögonblibk loss och skyndade
att med stolt gång löpa fram öfver Venerns
klara spegel. .
Der stod löjtnanten!
ena sidan hans kärlek, å andra fgidan
hans pligt! Båda skilde de sig från honom,
Naturligtvis fick han arrest, när han först da-
gen derefter kom till Grunnebo; det har man
för det man är fångad i kärlekens bojor! Man
skall ha ett krigarbjerta för att kunna stå ut
med så mycken vedervärdighet!
Innan detta nu omtalade skedde, hado en
qvionar, en äldre dam, inträdt som passagerare
på ångbåten, ett af dessa subtila väsen man
stundom påträffar, hvilka höra ett åskslag i ett
fallande löf och en jordbäfning i en oskyldig
nysning.
Med gråtande tårar och under högljudda
protester skred hon fram öfver landgängen.
Hon hade, unier det att hon blott gått fram
öfver gatan, för det första varit nära att blifva
bitenafen hund, som säkert hade vattuskräck,
för det andra varit nära att störta omkull på
några försåtliga kaffesäckar, för det tredje
verkligen varit på vippen att sjunka ned till
botten af Venern, när hon gick öfver lande
gången.
— Menniskan är skapad till olycka, sade hon.
På denna sentens afgingo vi.
Aldrig har Venern varit vackraro än nu.
När vi kommit ett stycko fram, gick aolen
ned och det började att qvällas. Qvällon var
herrlig. Man säger att solen strör guld oms
kriog sig, när hon sjunker mot vestern; aldrig
har den bilden blifvit tydligare uppfyld än nu.
Solen gick strålande ned och kastade en leende
färg af det klaraste gult så långt ögat kunde
nå. Mig föreföll Venern som en jätteranunkel;
i hvilken ångbiten, en sylfid, lekfullt gungade
Till Venern dedicerade jag derför följande
qväde:
Jag kände dig blott från en Venerskuto,
Som brukar lova här i enö och tö,
Och tänkte som en vestgöte et: pruta
Uppå att du dock var en ståtlig sjö;
Men nu, herr Venern, fettar Jag min luta
Och sjunger: jag vill lefva, jag vill dö
Derpå, att du dock är ett herrligt vatten,
Men allrahälet i Jjusa sommarnatten.
Y
Hvem gat dig denna underbara stämpel,
Hvem gjorde dig väl denna qväll så skön?
För mig du framstår som ett Herrans tempel,
Der gy:lne vågor skynda fram till bön;
Och månen der, han är ju, till exemp
En prest, som täljer himlens glada lön . .
För Venern bugar jag, tar af mig hatten,
Men allrahälst i ljusa sommarnatten.
(Forts.)