A0OSSlappt WworDporus, dertör att nan ej fatt Oss inom sina käftar, Vi stodo utanför slussportarna för att söka audiens, E Den resande hade redan hunnit att adressera sig till en dam; Han uppträdda sllaredo som ett slags ciceron. Hvilken märkväre dig brådmognad! När nä vattnet rinner från den slussen in i denna, sade han, då blir det mindre vatten i den och mera i denna och till följd deraf blir här djupare, Det der var, utan gensägelse, djupsinnigt taladt. Motsatsen höll, om jag ej misstager mig, inför en förvånad krets en historisk beskrifhg öfver trädtopparna i trakten kring Lilla et. Junogestalten hade vändt ryggen åt slussen och stod nu orörlig som en staty — en Loths hästra i ny upplaga. Bilfvan böll vid en rörelse at fartyget på att falla öfverbord och komma till sitt land eller vatten igen. Engelsmännen befunno sig på ett outgrundligt sätt redan på landbacken och rusade fram likt tvenne rastlösa fantasier, Dock; skildringen lär väl knappast blifva i snälltågsfart på detta sätt. Tålamod, tålamod! Ett snälltåg måste äfven hafva sina uppehåll, framförallt när det, besynnerligt nog, far vattonvägen; Lilla Edet är Trolibättans förstuga; man må ej undra på, om vi derföre snart voro inne i det storartade gemaket. På långt afstånd hörde vi, när ångbåten stannade, fallen sjunga sina jättehymner, men skogen dolde dem dock ännu i sin famn liksom Mölnet ihom sig döljer blixtarna, liksom käm: pon döljer i sid själ de mäktiga hjolteboslut. På en gåvg aftroppadeällå passagörarne, ögonblickligen omgifna utaf vVägvisåre af alla slag. Endast den resande qvarstånnade vilt dig. — Hvad är det att so här? — Jag ser ingenting! sade han. — Kom och se! ropade motsatsen från landbacken, i nödfall tillgripande ett bibel, språk; å Rundtomkring 0ss svärmade en hel barnskara, liknande små vättar, utspräbgnäur ber got; än hade de att erbjuda bitar af trädbark i de mest egendomliga: former, nyckfullt utarbetade af de brusande konstnärerna deruppe, än fotografier af Trollhättefallen. Trollhättan i en död fotografi! Det är ju detsamma som en konung såsom mumie, som en Alexandör den store såsom balsamerad ; vi vände oss med vedervilja derifrån, Allt djupars blef skogen; allt högre trädens toppar; det var som om. då: bildat polare, hvilka -uppburo himlahvalfvet; allt kraftigare stormade fallens -korsång. Under hela tiden slog trasten i hjertat af skogeh sina Jjufva, underbara slag, något som väl stämde öfvorenå med denna nätur af kraft och vemod. nnu ett pår steg; skögen lät upp sin gröna ridå och fallen tedde sig för våra blickar. O, sångmö, för Guds skull håll munnen och tig, var min första tanke, burleskt nog, med Wadman, vär mitt öga föll på dessa natarens under. Hvilken skulle väl ock kunna vara så förmäten att vilja öfversätta dessa fallens drapa på mönniskospråk! Dess ordbok finnes i evigheten; endast en Gud kan läsa den. Jag hade liknat Trollhättefallen vid en kämpa: själ, när jag på afstånd hörde deras brus, nu fann jag detta vara för litet. Kämpen strider, genombryter till en början allt, öfvervinner allt, men faller dock sjelf slutligen ett offer för ett obavekligt öde, starkare än han: Ea: dast det gudomliga öfyervinner allt och blir aldtig underkofvadt. Så äfren Trollhättefal len; om : yttrandet: tillåtes, Hos döm! finnds ingenting menskligt, de äro för öfverväldigande, för djerfva dertill! Är det: en ironi eller något afsigtligt, att midt framför det 3, k. Helvetosfallet står på höjden Trollhättans vackra kyrka? Om detär derför ått motsatserna skola i det närmaste boröraå hvarandra eller derför att lika trifvas päst med lika, vill jag låta vara osagdt. Emellertid hafva både åhörare och prest fallet framför sinå blickar; måtte det i alla händelser ej utgöra ön-illustration till predikan. Något örgelverk skulle, tycker jag, kyrkan aldrig behöfva, : , — Den Herrens tjenare, som skall predika deruppe, måste, antingen han vill eller ej, blifva en Petrus, sade jag. : — Jo, jag tackar, jag, genmälde vägvisaren, utan att upplyag mig om i utropet låg en bekräftelso-ellor sen-protest. 3edan Kungagrottan, i hvilken ej fanns något vanöat möärkvärdigt, äh att menniskor likasom vi, tistat dit sina namn, blifvit besökt, begaf man bik till Toppön, från hvilken man har utsigt. öfver fallen. Här upphunnos vi af engelsmännen, hvilkas snälltågsfart, farligt nog, ännu ej saktats, De rusade in på Toppön, den ere med sådan ha: stighet, att han var på vippen att störta hed i fallen, mem fick i det afgörande ögonblicket fatt i stammen på en ek, hvilken stod och lutade--sin -krona öfver der brusande vilda tröm. På hotellet smakade ett glas sherry ganska golt efter dåt myckna vattnet. Straxt efter oss kom den resande, Han var dödsblek. Stackars man, han hade säkert jemfört Trollhättan med en af ammsagorna, hvilka ännu hängde dvar i minnet, och blifvit mörkrädd: Han öppnade sin mun, — Jag gick ej in på Toppön, sade han, ty man ville ju ha 25 öre i inträdesafgift. — Ja, men det vill ingenting säga mot Niagara ändå;-hördes motsatsens stämma på afständ. EE fNjan dar måtta vira fsjalfra Rlandin