A0OSSlappt WworDporus, dertör att nan ej fatt Oss
inom sina käftar,
Vi stodo utanför slussportarna för att söka
audiens, E
Den resande hade redan hunnit att adres-
sera sig till en dam; Han uppträdda sllare-
do som ett slags ciceron. Hvilken märkväre
dig brådmognad!
När nä vattnet rinner från den slussen in
i denna, sade han, då blir det mindre vatten
i den och mera i denna och till följd deraf
blir här djupare,
Det der var, utan gensägelse, djupsinnigt
taladt.
Motsatsen höll, om jag ej misstager mig,
inför en förvånad krets en historisk beskrif-
hg öfver trädtopparna i trakten kring Lilla
et.
Junogestalten hade vändt ryggen åt slussen
och stod nu orörlig som en staty — en Loths
hästra i ny upplaga.
Bilfvan böll vid en rörelse at fartyget på
att falla öfverbord och komma till sitt land
eller vatten igen.
Engelsmännen befunno sig på ett outgrund-
ligt sätt redan på landbacken och rusade fram
likt tvenne rastlösa fantasier, -
Dock; skildringen lär väl knappast blifva i
snälltågsfart på detta sätt. Tålamod, tålamod!
Ett snälltåg måste äfven hafva sina uppehåll,
framförallt när det, besynnerligt nog, far vat-
tonvägen;
Lilla Edet är Trolibättans förstuga; man
må ej undra på, om vi derföre snart voro
inne i det storartade gemaket.
På långt afstånd hörde vi, när ångbåten stan-
nade, fallen sjunga sina jättehymner, men sko-
gen dolde dem dock ännu i sin famn liksom
Mölnet ihom sig döljer blixtarna, liksom käm:
pon döljer i sid själ de mäktiga hjolteboslut.
På en gåvg aftroppade- ällå passagörarne,
ögonblickligen omgifna utaf vVägvisåre af alla
slag. Endast den resande qvarstånnade vilt
dig.
— Hvad är det att so här? — Jag ser ingen-
ting! sade han.
— Kom och se! ropade motsatsen från
landbacken, i nödfall tillgripande ett bibel,
språk; å
Rundtomkring 0ss svärmade en hel barn-
skara, liknande små vättar, utspräbgnäur ber
got; än hade de att erbjuda bitar af trädbark
i de mest egendomliga: former, nyckfullt utar-
betade af de brusande konstnärerna deruppe, än
fotografier af Trollhättefallen.
Trollhättan i en död fotografi! Det är ju
detsamma som en konung såsom mumie, som
en Alexandör den store såsom balsamerad ; vi
vände oss med vedervilja derifrån,
Allt djupars blef skogen; allt högre trädens
toppar; det var som om. då: bildat polare,
hvilka -uppburo himlahvalfvet; allt kraftigare
stormade fallens -korsång. Under hela tiden
slog trasten i hjertat af skogeh sina Jjufva,
underbara slag, något som väl stämde öfvor-
enå med denna nätur af kraft och vemod.
nnu ett pår steg; skögen lät upp sin gröna
ridå och fallen tedde sig för våra blickar.
O, sångmö, för Guds skull håll munnen och
tig, var min första tanke, burleskt nog, med
Wadman, vär mitt öga föll på dessa natarens
under. Hvilken skulle väl ock kunna vara så
förmäten att vilja öfversätta dessa fallens
drapa på mönniskospråk! Dess ordbok finnes
i evigheten; endast en Gud kan läsa den.
Jag hade liknat Trollhättefallen vid en kämpa:
själ, när jag på afstånd hörde deras brus, nu
fann jag detta vara för litet. Kämpen strider,
genombryter till en början allt, öfvervinner
allt, men faller dock sjelf slutligen ett offer
för ett obavekligt öde, starkare än han: Ea:
dast det gudomliga öfyervinner allt och blir
aldtig underkofvadt. Så äfren Trollhättefal
len; om : yttrandet: tillåtes, Hos döm! finnds
ingenting menskligt, de äro för öfverväldigande,
för djerfva dertill!
Är det: en ironi eller något afsigtligt, att
midt framför det 3, k. Helvetosfallet står på
höjden Trollhättans vackra kyrka? Om detär
derför ått motsatserna skola i det närmaste
boröraå hvarandra eller derför att lika trifvas
päst med lika, vill jag låta vara osagdt. Emel-
lertid - hafva både åhörare och prest fallet
framför sinå blickar; måtte det i alla händel-
ser ej utgöra ön-illustration till predikan. Nå-
got örgelverk skulle, tycker jag, kyrkan aldrig
behöfva, : ,
— Den Herrens tjenare, som skall predika
deruppe, måste, antingen han vill eller ej,
blifva en Petrus, sade jag. :
— Jo, jag tackar, jag, genmälde vägvisaren,
utan att upplyag mig om i utropet låg en be-
kräftelso-ellor sen-protest.
3edan Kungagrottan, i hvilken ej fanns
något vanöat möärkvärdigt, äh att menniskor
likasom vi, tistat dit sina namn, blifvit besökt,
begaf man bik till Toppön, från hvilken man
har utsigt. öfver fallen.
Här upphunnos vi af engelsmännen, hvilkas
snälltågsfart, farligt nog, ännu ej saktats, De
rusade in på Toppön, den ere med sådan ha:
stighet, att han var på vippen att störta hed
i fallen, mem fick i det afgörande ögonblicket
fatt i stammen på en ek, hvilken stod och
lutade--sin -krona öfver der brusande vilda
tröm.
På hotellet smakade ett glas sherry ganska
golt efter dåt myckna vattnet.
Straxt efter oss kom den resande, Han
var dödsblek. Stackars man, han hade säkert
jemfört Trollhättan med en af ammsagorna,
hvilka ännu hängde dvar i minnet, och blifvit
mörkrädd: Han öppnade sin mun,
— Jag gick ej in på Toppön, sade han,
ty man ville ju ha 25 öre i inträdesafgift.
— Ja, men det vill ingenting säga mot
Niagara ändå;-hördes motsatsens stämma på
afständ.
EE fNjan dar måtta vira fsjalfra Rlandin