Af hennes små barn får man se hela raden
Hvarhelst man i staden går på promenaden,
Fast sjelfsvåldet spåras hos dem lite mer
Än hvad man hos Åmans små sötungar ser.
Och åkrarna bära sin börda för logen,
Och fri från barbarer och stubbfri är skogen,
Och källan, Sanct Ragnohilds, hon har sin kristall
Som lifvar så mången, trots isande kall.
Och måltiden herrligt på kallduschen smakar,
Och tryta de bullar, som bagaren bakar,
Kan mån dock ej brödlös och rådlös förbli,
Ty kringlor har hvarje madam i parti.
Och mjölken som kringbärs, ja, den håller profyet,
Och sjelf kan man späda den efter behofvet.
Och biffen och kalfsteken, de etryka med
Förutan att just slita munnen ur led.
Och grönkåln i Telje ej äger sin like,
Spenaten den växer på vall och i dike,
Och frukostägg två och till aftonvard två,
Nyss komna till verlden, man ständigt kan få.
Och såleds är lifvet i Telge, fast brokigt,
Hvad brunnsparken angår just inte eå tokigt.
Dess taffel är enkel och bor gör man smått.
Dess uppgift är löst uti: Xlitet men godt.
Der finns intet Peru om rikdom det gäller,
Men fattiga satar ej finnas der heller,
Och tillgång der fins på den renaste luft,
Och hvad der fins brist på — ej är det förnuft.
Och hvad äro slutligt do stockholmska bankar
Mot bankarna här, der man etids går och vankar,
Sin grundfond den ha de i evighet qvar,
Trots vexel man bitti och sent på dem drar!
Hur herrligt från dem titta ned i kanalen!
Jag tror man för mindre ken bli litet galen.
Man kan väl en tid stå emot såsom klok,
Men bor man bär ständigt — Jå går det på ok