svåräste af alla anklagelser — den för mened!
Med Bopknäppta händer ber jag att ni måtte
tillåta mig att afgifva några förklaringar. Min
möning är icke att vädja från den obevekliga
dom vi uttalat. Min lifsgerning är slutad;
jag åstundar endast grafvens hvila, — Ett
bruk, som vunnit helgd, är att respektera en
till döden dömd mans sista önskan; det är
iakttagandet af detta bruk jag nu påkallar.
Mitt brott är i och för sig tillräckligt oför-
låtligt, för att icke behöfra ytterligare för-
storas genom falska beskyllningar. Jag skall
icke på något sätt dagtinga med sanningen,
ehuruväl jag derigenom kanske kunde befria
mig från er likgiltighet, ert, hat och ert för-
akt. Uti en mans bjerta — och jag talar nu
om sådane män som äro dygdige, tappre och
ädle — : gömmas skändliga hemligheter, om
hvars tillvaro ni med er rena, upphöjda själ
icke kan hafva någon aning. Jag mäste ryc-
ka bort denna slöja från er oskuld, och måtte
himmelen förlåta mig detta ohelgande! —
Det är en obestridig sanning, Diana, att en
man, som kallas öfverlägsen, ofta genom sitt
lättsinne får dyrt gälda hvar och en af de
egenskaper, hvilka höja honom öfver den van-
liga flocken. Medvetandet om styrka leder
till orättvisa, om öfverlägset förstånd till stolt-
het, om Bkarpsinnighet till hyckleri. Natu-
ren har utrustat mig med fasthet och energi.
De goda egenskaper, som dessa karaktersdrag
meddelat åt min själ, motvägas sorgligt nog