on SÅ on
göra mig ondt att se er missförstå arten
af den häftiga sivnösrörelse, som er plötsliga
ankomst framkallade hos mig. Ni måste se
orsaken till densamma i de kära och sorgliga
minnena, som er närvaro plötsligt väckte till
Hf i min själ. Var icke ni, herr Sferzi, den
siste af alla jag känner, som såg min älska-
de och vördade moder då hon låg utsträckt
på sin dödsbädd?
— Min fröken, sade Rooul sorgset, er an-
märkning är onödigt grym; ert beslut att icke
mottaga mig tolkar alldeles tillräckligt den
ovilja ni hyser för mig, den fasa jag ingif-
ver er.
Dianas första tanke var att motsögs denna
orättvisa anklagelse och att gifva fritt lopp
åt sitt bjertas ingifvelser; men minnet
af Raouls trolöshet uppdykte nästan ögon-
gonblickligen i hennes själ, och den föro-
rättade qvinnans stolthet tog öfverhand öfver
den unga flickans känslor. Med en röst, hvars
fasthet och bestämdhet kom Raoul att spritta
till; fortfor hon:
— Jag har gjort orätt, herr chevalier, sade
hon, uti att neka er ett samtal, och det glä-
der mig nu att slumpen framkallat detta möte.
Jag önskar att ni icke, då ni för alltid skil-
jes ifrån mig, måtte föra med er någon ogrun-
dad, dålig tanke om mina känslor, och min
uppriktighet skall bevisa er, herr Sforzi, hur
oåterkalleligt mitt beslut var att icke återse
er. Hör mig, det ber jag, utan att afbryta