-— 500
Då Lehardy, efter att — enligt dei tidens
sed — ha skrapat på sin matmors dörr, an-
mälde: CHoerr thevalier Sforzi4; glömde den
olycklige mannen alldeles sitt på förhand upp-
gjorda anförande och stod der, orörlig och
med : nedslagna ögon, utan att våga träda öf-
ver helgedomens tröskel.
— Ab, Lehardy, hvarför har ni handlat så
tvärt emot min tillsägelse? utropade Diana,
som icke kände sig bättre till mods än Raoul.
Vid ljudet af dennä för honom så kära
röst, uppgaf Raoul ett passioneradt utrop af
glädje och kastade sig till Dianas fötter.
— Diana! utropade hån, och ialade i detta
enda ord alla de känslor, som stormade i hans
själ.
Den stackars flickan, blek som döden; för-
sökte att äfvervinna sin svaghet och att qväfva
sin rörelse; men förgäfves: kufvad, beherr-
skad af en känsla, starkare än hennes vilja,
tryckte hon hastigt hahden mot bjertat och
utropade med en röst, som uttryckte långt
mera passion än förebråelse:
— Ni kom då slutligen, herr Sforzil och brast
i häftig gråt.
Er lång tystnad följde på detta så natur-
liga utbrott hos de två älskande; det var Di-
ana som först bröt densåämma. Hon lösgjorde
sakta sin hand ur Raouls, reste sig från sto:
len och tog ett steg tillbaka.
— Herr Sforzi, stammade hon, under det
bjertat ännu klappade våldsamt, det skulle