-— 500 Då Lehardy, efter att — enligt dei tidens sed — ha skrapat på sin matmors dörr, anmälde: CHoerr thevalier Sforzi4; glömde den olycklige mannen alldeles sitt på förhand uppgjorda anförande och stod der, orörlig och med : nedslagna ögon, utan att våga träda öfver helgedomens tröskel. — Ab, Lehardy, hvarför har ni handlat så tvärt emot min tillsägelse? utropade Diana, som icke kände sig bättre till mods än Raoul. Vid ljudet af dennä för honom så kära röst, uppgaf Raoul ett passioneradt utrop af glädje och kastade sig till Dianas fötter. — Diana! utropade hån, och ialade i detta enda ord alla de känslor, som stormade i hans själ. Den stackars flickan, blek som döden; försökte att äfvervinna sin svaghet och att qväfva sin rörelse; men förgäfves: kufvad, beherrskad af en känsla, starkare än hennes vilja, tryckte hon hastigt hahden mot bjertat och utropade med en röst, som uttryckte långt mera passion än förebråelse: — Ni kom då slutligen, herr Sforzil och brast i häftig gråt. Er lång tystnad följde på detta så naturliga utbrott hos de två älskande; det var Diana som först bröt densåämma. Hon lösgjorde sakta sin hand ur Raouls, reste sig från sto: len och tog ett steg tillbaka. — Herr Sforzi, stammade hon, under det bjertat ännu klappade våldsamt, det skulle