— 497 —
En af skurkarne, som tvifvelsutan var me-
ra känslig för dessa bitande sarkasmer än kam-
raterns, närmade sig chevaliern, som, då han
märkte denna rörelse, gjorde ett häftigt ut-
fall och genomborrade mördaren med den på-
följd att denne segnade till marken.
— Aha! utropade han och återtog ögon-
blickligen sin ställning mot porten. Min spå-
dom börjar att gå i fullbordan. Hvad? Tac-
ken I mig icke? Den der stöten har ju förökat
er andel i blodspenningen! Då en varg blir
dödligt sårad, bruka alltid hans kamrater äta
upp honom. Den der skurkens rof, som lig-
ger och vrider sig i dödsryckningar vid mina
fötter, blir ju ert, om I lyckens döda mig.
Mod bara — mod!
Låvgt ifrån att fästa sig vid dessa ironi-
ska utrop, tycktes banditerna trärtom böjde
för att gifva anfallet på båten och att afstå
från sitt mordiska uppsåt.
Raoul begagnade sig af detta ögonblickliga
uppehåll för att -hemta andan. Ehuru han
visst icke ännu vågade smickra sig med att
för så godt pris ha undgått den stora fara
com hotat honom, började han dock att kän-
pa eu skymt af hopp. Men hang illusion
blef tyvärr af kort varaktighet; och han ine
såg plötsligt att banditerna icke hade fytt,
derför att de dragit sig tillbaka, samt att det-
ta i stället för att förbättra hans ställning,
tvärtom gjort densamma ännu mera kritisk.
RIDDABEN SVOBZI ELLER VAPENBRÖDEBNA GA.