KATERINA SRAERES ae re RN ra delning hade kunnat förvisas till industriafdelningen, så vida den någonsin bort mottaga Utrikes-Nyheter. Gambetta om ställningen I Frankrike. Vi omnämde i går att Gambetta, å en fest, tillställd för att fira general Hoches födelsedag, hållit ett tal, som väckt stor uppmärksamhet i Frankrike. Som detta tal kan anses ge ett uttryck åt de radikal-republikanskes åsigter, vilja vi här meddela hufyvuddragen af detsamma: I första rummet framhöll han den romerska frågan, som varande för närvarande den vigtigaste. Låtom oss, sade han, se sakerna på nära håll. Huru handla i sjelfva verket våra motståndare? Hören I icke hvarje dag sägas omkring eder, att det fiones någonstädes en makt, af gudomligt ursprung, men med menskliga representanter, som ensam har om händer den rena sanningen i alla frågor, en makt, som har förmågan att lösa och binda, och som utger sig för att ha blott en enda mission här i verlden, den att rädda själar. Men då de finnas, som yttra dylika anspråk, och som säga sig vara berättigade härtill, hvarför skulle icke vi kunna vara berättigade att säga till dem af skäl, icko mindre heliga, icke mindre upphöjda, icke mindre riktiga: Om du för Guds, förjag menniskornas taldn, om du kämpar för det ötvernaturliga, kämpar jag för rättvisans uppehållande, för lyckans utbredanda bland mens niskorna. Ty, mina herrar, glömmen icke att det är ingalunda för drömmar men för fakta, ingalunda för idealiteter men för realiteter, vi kämpa, Vi sträfva icka efter att dana helgon, men medborgare, vi ämpa för att gifva vårt land frie män, patrioter, — vi kämpa för Frank rike! Hvarför åtnjuta vi då icke samma rättigheter som de, hvilka strida för romerska kyrkan och hennes lärosatser ? (Flerfaldiga bifallsyttringar.) Än en gång, mine herrar! mer än någonsin förr är det nödvändigt att framhålla, att bo stämma denna motsättning, att sätta i opposition mot hvarandra dessa den allmänna uppfostrans två system. Ty, som I dagligen sen, allt försvioner, allt utplånag i närvaro af denna betydelsefulla konflikt. Menniskorna dela sig i två läger: å ena sidan de, som böja sig under en passiv lydnad för en dogm, af intet berät tigad, och å andra sidan de, som icke åberopa sig å något annat, än det fria förnuftet och menniskovärdet. Mine herrar! uti denaa stora tvekamp, som sysselsätter verlden, förefalla do bra små, bra futtiga dessa intressen hos ett par tro familjer, som påstå sig ha rätt att styra vårt land. Ja! bonapartismen, legitimiteten, orleanismen och hvad de än kallas alla dessa intressen, äro intet, jomförda med denna egendomliga, tragiska strid, som tyckes ha tagit till sin skådeplats vårt land, jomförda med denna tvekamp mellan förnuftet och förnuftets undertryckare. (Ihållande bravorop.) Om något bör kunna öppna ögonen på det tvekande Frankrike, är det åsynen af denna gengångare från fordom, som, långt från att dölja sig, nalkas öppet med långsamma och beräknande steg, denna vålnad, som har för afsigt att åter lägga handen på Frankrike och återföra det uuder det förflatnas ok; (Aldrig, nej, aldrig! Frankrike skall icke samtycka!) : Mine herrar! I sägen aldrig och I hafven rätt att säga detta ord. Jag kan i detta afseende afgitfva ett säkert vittnesbörd, ty under mina olika resor i Frankrike har jag visgerligen kunnat möta meningsskiljaktigheter ja, likgiltighet med afseende på den politik som verkligen bör följas ; men en känsla var dock densamma i södern som i midten och i norden af vårt land; — i den fattiges kojallika väl som i den rikes hus har jag sett den taga form, har jag hört detta rop af afsky för det romerska prestväldet, ty prestväldet är det samma, som Frankrikes återgång till Yancion r6gime, till förhållandena före 1789, och med fasa och för alltid har Frankrike förkastat dessa, (Ja, ja — brävol! — applåder.) Denna känsla af motvilja, mina herrar, är allmän och outplånlig, Också har det varit tillräckligt att de, som ha ansett lämpligt att störta den man (Thiers), som löst befrielsens svåra uppgift, att de låtit klerikala baktankar framskymta för Franktikes uppmärksamma och klarsynta ögon, för att från samma stund landet skulle betrakta dem med blickar, sådana, som det höfves Frankrike att kasta på dessa män, som påstå sig vara herrar hos oss. Till det ögonblick, då de, för att realisera sina skändliga afsigter, skola våga öfverträda lagens Fimärkon, till dess skall folket låta dem hållas. (en när måttet är rågadt, skall den allmänna ogdinionen och den hotade, måhända stympade änna rösträtten. med sin starka stämma tyåta dessa eländiga frasmakare, som väl kunna förolämpa, men icke kufra, icke förqväfva dön. (Ihållande bifallsyttringar.) I.det hat talade om förändringen i styrelsen och den nya ställningen föröfrigt, främhöll Gambetta att vid sidan af en lagig msjoritet ntan homogenitet och i följd häraf oförmögen, står en annan makt, den som tillhör republikens president, och denna makt kan icke vara annat, än republikansk.4 Derefter tillägger han: BJ det jag säger detta om denna makt, åbe. ropar jag mig i mitt och mina vänners namn å de högtidliga förklaringar, hvilka den, som är iklädd densamms, låtit föregå besitthings tagandet af det högsta öfverhetsembetet. Lan: det har förtroende för dossa ord och jag tillligger, att do innebära ett det heligaste och å ömse sidor most bindande af alla kontrakt, och att det icko kan brytas genom annat, än en revolution eller en statskupp. Nåväl! jag tror, att våldet, från hvilken sida det än kom. mer, är lika straffvärdt, och att verlden och historien skolas med den yttersta stränghet döma enhvar, som öfverträder lagens gränser för att kasta sig i brottets armar, (Bravorop och applåder.) . . . .. De förego sig se, våra motståndare, bland landets konstituos rade auktoriteter, jag vet icko hvilken sam mansvärjning i något afskyvärdt syfte. Detta är en skymf, som jag återkastar på upphofsmännen. förvissad. som jag är, om lojaliteten