KATERINA SRAERES ae re RN ra
delning hade kunnat förvisas till industriafdel-
ningen, så vida den någonsin bort mottaga
Utrikes-Nyheter.
Gambetta om ställningen I Frankrike.
Vi omnämde i går att Gambetta, å en
fest, tillställd för att fira general Hoches
födelsedag, hållit ett tal, som väckt stor
uppmärksamhet i Frankrike. Som detta tal
kan anses ge ett uttryck åt de radikal-re-
publikanskes åsigter, vilja vi här meddela
hufyvuddragen af detsamma:
I första rummet framhöll han den romerska
frågan, som varande för närvarande den vig-
tigaste. Låtom oss, sade han, se sakerna
på nära håll. Huru handla i sjelfva verket
våra motståndare? Hören I icke hvarje dag
sägas omkring eder, att det fiones någonstädes
en makt, af gudomligt ursprung, men med
menskliga representanter, som ensam har om
händer den rena sanningen i alla frågor, en makt,
som har förmågan att lösa och binda, och som
utger sig för att ha blott en enda mission här
i verlden, den att rädda själar. Men då de
finnas, som yttra dylika anspråk, och som säga
sig vara berättigade härtill, hvarför skulle icke
vi kunna vara berättigade att säga till dem af
skäl, icko mindre heliga, icke mindre upphöjda,
icke mindre riktiga: Om du för Guds, förjag
menniskornas taldn, om du kämpar för det
ötvernaturliga, kämpar jag för rättvisans uppe-
hållande, för lyckans utbredanda bland mens
niskorna. Ty, mina herrar, glömmen icke att
det är ingalunda för drömmar men för fakta,
ingalunda för idealiteter men för realiteter, vi
kämpa, Vi sträfva icka efter att dana helgon,
men medborgare, vi ämpa för att gifva vårt
land frie män, patrioter, — vi kämpa för Frank
rike! Hvarför åtnjuta vi då icke samma rättig-
heter som de, hvilka strida för romerska
kyrkan och hennes lärosatser ? (Flerfaldiga
bifallsyttringar.)
Än en gång, mine herrar! mer än någonsin
förr är det nödvändigt att framhålla, att bo
stämma denna motsättning, att sätta i opposi-
tion mot hvarandra dessa den allmänna upp-
fostrans två system. Ty, som I dagligen sen,
allt försvioner, allt utplånag i närvaro af denna
betydelsefulla konflikt. Menniskorna dela sig
i två läger: å ena sidan de, som böja sig under
en passiv lydnad för en dogm, af intet berät
tigad, och å andra sidan de, som icke åberopa
sig å något annat, än det fria förnuftet och
menniskovärdet. Mine herrar! uti denaa stora
tvekamp, som sysselsätter verlden, förefalla do
bra små, bra futtiga dessa intressen hos ett
par tro familjer, som påstå sig ha rätt att
styra vårt land. Ja! bonapartismen, legitimi-
teten, orleanismen och hvad de än kallas alla
dessa intressen, äro intet, jomförda med denna
egendomliga, tragiska strid, som tyckes ha
tagit till sin skådeplats vårt land, jomförda
med denna tvekamp mellan förnuftet och för-
nuftets undertryckare. (Ihållande bravorop.)
Om något bör kunna öppna ögonen på det
tvekande Frankrike, är det åsynen af denna
gengångare från fordom, som, långt från att
dölja sig, nalkas öppet med långsamma och
beräknande steg, denna vålnad, som har för
afsigt att åter lägga handen på Frankrike och
återföra det uuder det förflatnas ok; (Aldrig,
nej, aldrig! Frankrike skall icke samtycka!)
: Mine herrar! I sägen aldrig och I hafven
rätt att säga detta ord. Jag kan i detta af-
seende afgitfva ett säkert vittnesbörd, ty un-
der mina olika resor i Frankrike har jag vis-
gerligen kunnat möta meningsskiljaktigheter
ja, likgiltighet med afseende på den politik
som verkligen bör följas ; men en känsla var
dock densamma i södern som i midten och i
norden af vårt land; — i den fattiges kojallika
väl som i den rikes hus har jag sett den taga
form, har jag hört detta rop af afsky för det
romerska prestväldet, ty prestväldet är det
samma, som Frankrikes återgång till Yancion
r6gime, till förhållandena före 1789, och med
fasa och för alltid har Frankrike förkastat
dessa, (Ja, ja — brävol! — applåder.)
Denna känsla af motvilja, mina herrar, är
allmän och outplånlig, Också har det varit
tillräckligt att de, som ha ansett lämpligt att
störta den man (Thiers), som löst befrielsens
svåra uppgift, att de låtit klerikala baktankar
framskymta för Franktikes uppmärksamma och
klarsynta ögon, för att från samma stund lan-
det skulle betrakta dem med blickar, sådana,
som det höfves Frankrike att kasta på dessa
män, som påstå sig vara herrar hos oss. Till
det ögonblick, då de, för att realisera sina
skändliga afsigter, skola våga öfverträda lagens
Fimärkon, till dess skall folket låta dem hållas.
(en när måttet är rågadt, skall den allmänna
ogdinionen och den hotade, måhända stympade
änna rösträtten. med sin starka stämma
tyåta dessa eländiga frasmakare, som väl kunna
förolämpa, men icke kufra, icke förqväfva dön.
(Ihållande bifallsyttringar.)
I.det hat talade om förändringen i sty-
relsen och den nya ställningen föröfrigt,
främhöll Gambetta att vid sidan af en lag-
ig msjoritet ntan homogenitet och i följd
häraf oförmögen, står en annan makt, den
som tillhör republikens president, och denna
makt kan icke vara annat, än republikansk.4
Derefter tillägger han:
BJ det jag säger detta om denna makt, åbe.
ropar jag mig i mitt och mina vänners namn
å de högtidliga förklaringar, hvilka den, som
är iklädd densamms, låtit föregå besitthings
tagandet af det högsta öfverhetsembetet. Lan:
det har förtroende för dossa ord och jag till-
ligger, att do innebära ett det heligaste och
å ömse sidor most bindande af alla kontrakt,
och att det icko kan brytas genom annat, än
en revolution eller en statskupp. Nåväl! jag
tror, att våldet, från hvilken sida det än kom.
mer, är lika straffvärdt, och att verlden och
historien skolas med den yttersta stränghet
döma enhvar, som öfverträder lagens gränser
för att kasta sig i brottets armar, (Bravorop
och applåder.) . . . .. De förego sig
se, våra motståndare, bland landets konstituos
rade auktoriteter, jag vet icko hvilken sam
mansvärjning i något afskyvärdt syfte. Detta
är en skymf, som jag återkastar på upphofs-
männen. förvissad. som jag är, om lojaliteten