VA RV SR
Maurovert gick tvärs öfver gatan; den par.
son han syftat på gjorde detsamma.
— Nej, jag bedrog mig icke, sade Mgure
vert för sig sjelf.
Kaptenen vände Big hastigt om och helsa
de ytterst artigt på don främmande.
— Min bkerre, det smärtar mig djupt at
se det besvär jag förorsakar er. Jag kär
verkligen icke längre tilläta er att göra ex
det omsket att vara min skyddsvakt. -
. Under det kaptenen talade, lada han hån.
den på svärdfästet. ; E
Den främmande tycktes icke fästa någon
uppmärksamhet vid denna hotande åtbörd.
— Huru, kapten, svarade han, har ni icke
kännt igen mig?
— Till min skam måste jag. erkänna, at
jag icke ens nu känner igen er, sade Mau
revert. E
Den främmande lät vecken af siv kappa
falla, som hittills hade dolt hans drag; det
var den förtrogne tjenaren, med hvilken Ma-
ris på morgonen hade pBändt Sforzi den man.
tel och börs, hvilka några timmar senare ha-
de blifvit kaptenens tillhörighet. snöre
— Hvarför gaf ni er icke förr till kärna
frågade Mauravert.
— Hvarför behöfde jag göra det? Ni gick
åt March6 aux-Chevaux till. Jag lät er fört-
sätta er väg.
— Hennes höghet önskar då att tala med mig?
— Ja, hon väntar er. - .