VA RV SR Maurovert gick tvärs öfver gatan; den par. son han syftat på gjorde detsamma. — Nej, jag bedrog mig icke, sade Mgure vert för sig sjelf. Kaptenen vände Big hastigt om och helsa de ytterst artigt på don främmande. — Min bkerre, det smärtar mig djupt at se det besvär jag förorsakar er. Jag kär verkligen icke längre tilläta er att göra ex det omsket att vara min skyddsvakt. . Under det kaptenen talade, lada han hån. den på svärdfästet. ; E Den främmande tycktes icke fästa någon uppmärksamhet vid denna hotande åtbörd. — Huru, kapten, svarade han, har ni icke kännt igen mig? — Till min skam måste jag. erkänna, at jag icke ens nu känner igen er, sade Mau revert. E Den främmande lät vecken af siv kappa falla, som hittills hade dolt hans drag; det var den förtrogne tjenaren, med hvilken Maris på morgonen hade pBändt Sforzi den man. tel och börs, hvilka några timmar senare hade blifvit kaptenens tillhörighet. snöre — Hvarför gaf ni er icke förr till kärna frågade Mauravert. — Hvarför behöfde jag göra det? Ni gick åt March6 aux-Chevaux till. Jag lät er förtsätta er väg. — Hennes höghet önskar då att tala med mig? — Ja, hon väntar er. .