välvilligare än hvad de nu verkligen i all-
mänhet äro, så föreställa vi oss att veder-
börande riksbanksstyrelse ändock borde kom-
ma på den tanken att allmänheten, som har
affärer med banken, nyttigare och angenoä-
mare kan använda sin tid än att timtals
nödgas stå t. ex. såsom nu händt vid depo-
sitionskassan för att få aflemna sina pengar.
Något sådant inträffar icke vid de enskilda
bankinrättningarne, och det kan ej väcka
någon den ringsste förundran att dessa un-
der sådana förhållanden uppehålla en fördel-
aktig konkurrens med landets första pen-
ninginstitution och att hvar och en, gom
icke är tvungen till motsatsen, öfverflyttar
sina penningtransaktioner från riksbanken
till privatbankerna, der kan på ett tidsenli-
gare sätt betjenas.
Till den långsammare expeditionen i riks-
banken bidrager, utom arbetets oriktiga för-
delning, som förorsakat nu påpekade stock-
ning i depositionskassan, väl äfven något
sjelfva arbetssättet. I detta fall tillåta vi
055 påpeka blott en enda detalj. Tjenste-
männen, som i riksbanken mottaga pennin-
gar, anställa — vi skulle tro i regel —
vid uppräknandet af den mottagna summan
ett slags sortering af sedlarne, icke blott af
riksbankens egna i afseende på hållbarhet
och valör, utan jemväl af privatbankernas.
Detta drar naturligtvis tid och derunder får
allmänheten stå och vänta. Nu kan man
billigtvis fråga: hvad har allmänheten med
den saken att skaffa? Det är nog angenämt
för tjenstemännen att allt ligger klart när
mottagningstimmen är slut, men detta är
också helt och hållet deras ensak och kom-
mer den allmänhet, de skola betjena, ej det
ringaste vid.