Inom affärsverlden härstädes har under
ett par veckor rådt ett tillstånd som om vi
bade stått inför den mest hotande penning-
kris, Bankinrättningarne ha hållit sina kas-
sakistor låsta äfven för de säkraste papper,
och egarne till de finaste namn ka fått
gå ohulpna. Gamla goda kunder, hvilkas
bibehållande måst ligga bankerna om bjer-
tat, hafva, de liksom alla andra, mötts med
orden: omöjligt att få pengar före första
juli; men sedan alltför gerna.
Det är den af finansministern anordnade
beksnta kontrollen öfver bankerna, som en
sådan verkan åstadkommit.
Utan all fråga var det behöfligt att åväga-
bringa någon kontroll, efter det sätt hvarpå
åtskilliga af dessa banker gått till väga;
men det torde kunna ifrågasättas om den af
statsrådet Wern inslagna metoden är den
lyckligast valda eller leder till det åsyftade
målet. Säkert är att denna kontroll hindrar
bankerna att vid slutet af månaderna, och
ännu mer vid slutet af qvartalerna, utsläppa
penningar, allt för att på kontrölldagen kun-
na uppvisa erforderlig kassa, hvaremot de
dagen efter naturligtvis äro angelägna att
åter få ut i rörelsen de sålunda hopade med-
len.
I kretsar, hemmastadda i sådana ämnen,
är det ingen hemlighet att betydelsen af
denna kontroll är mer chimerisk än verklig.
För den allmänna rörelsen deremot är den i
högsta måtto ninderlig och kan, under all-
deles icke sällsynta förutsättningar, framkalla
oersättliga förluster. PSådant har redan in-
träffat och sådant skall komma att inträffa
så länge dylika periodiska strypningar på
reglementarisk väg framkallas.
För personer, som beherrska detta ämne
och sålunda äro fullt förtrogna med alla dess
detaljer — och till dem få vi väl ifrämsta
rummet räkna finansdepartementets chef —
borde det väl ej vara omöjligt att uttänka
en form för den behöfliga kontröllen som
icke verkade skadligt i högre grad än der-
med åstadkommes nytta. Det är hög tid
att något fullmåligt steg i den riktningen
tages, ty de förhållanden, som nu råda,
kunna icke uppehållas.
I sammanhang härmed kunna vi ej afhålla
oss från att ge uttryck åt det starka miss-
nöje, som yppat sig öfver riksbankens sätt
att i vissa delar betjena allmänheten. Det
är ett gammalt befogadt klagomål, att denna
statsinrättning rör sig med alltför tunga
former för att kunpa vara allmänheten till
all den tjenst och nytta, som met institu-
tionen äro afsedda, Kändt är också att ett
ganska omfattande reformarbete inom riks-
banken pågår, hvaraf några få lyckliga re-
sultat redan äfven visat sig. Men alltför
mycket återstår ännu att göra. Så har man
de senaste dagarna och genast i går sett t.
ex. vid depositionskassan en sådan skockning
af folk, som väntat på att få sitt ärende
med rigsbanken uträttadt — och derför fått
vänta så länge — att det ur affärssynpunkt
varit en verklig skandal.
Hvar och en som haft anledning besöka
riksbanken känner, utan att vi behöfva på-
peka det, att lokalerna der visserligen kunna
vara bra för sina ändamål, men att de icke
erbjuda några särskilda behag eller lockel-
ser för ett längre vistende der för blott
nöjets skull. Vore ock förhållandet omvändt