— Två frågor, sade han. Hvad heter ni,
och är ni adelsman?
— Man kallar mig Lambert, svarade man-
nen, och mina. föräldrar tillhörde handelsklas-
sen.
— Då stå era tänkesätt vida öfver er här-
komst, Lambert. Jag har knappast, till och
med bland de högre samhällsklasserna; träffat
en man, utrustad med ett så utomordentligt
godt förstånd som ni. Med en klarsynthet,
som i högsta grad hedrar er, har ni insett
hvilka tjenster jag stundom kan blifva i till-
fälle att göra er. Och låtom oss nu, högt-
aktade Lambert, öfvergå till det, som är af
mera omedelbar vigt. Säg mig, det ber jag,
på hvad sätt min af. en befallande nödvän-
dighet förestafvade vägran att genast gå till
er matmor kan vara egnad att försvåra min
kamrat, chevalier Sforzis ställning?
— Jag lemnade. hennes höghet, svarade
Maries tjenare, i en vida mera upprörd sin-
nesstämning, än jag någonsin förr sett hos
henne, och som hon icke ens bjöd till att dölja
för mig. Hon utslupgade samtidigt mot che-
valiern de bittraste förebråelser och egnade
honom de ömmaste uttryck. Hon var på sam-
ma gång en tigrinna och en dufya! Under
en af dessa öfvergångar skickade hon mig
ut för att uppsöka er. Jag är öfvertygad om,
kapten, att derest ni vägrar att lyda hen-
nes befallningar, skall hennes höghet låta sin
vrede få öfvervigten; och hela verlden vet,