putslustig näsvishet, som är långt ifrån obes haglig. Så till exempel satt jag för några år sedan en vacker sommardag och intog min stilla middag i Upsala på Rullan, under det att derstädes en tam kaja gjorde sina piruetter dels på mig, dels på andra gäster, men med synnerlig förkärlek på det bord, vid hvilket jag ensam satt, Sedan hon gjort en liten titt tr uti min på bordet ställda hatt, vände hon upp och ned på brödkorgen för mig. Efter litet bannor för detta sitt egendomliga bordskick flög hon bort till en annan middagsgäst, likaledes barhufvad, och undersökto om de få hårtestar, som ännu funnos qvar, sutto riktigt fast, Bortvisad för sin stora närgångenhet emot en lärd man, återkom hon till mig och annammade i svenska rappet ett brödstycke, som, lagdt vid min tallriks venstra sida, var bestämdt att jemte köttmaten stilla min hunger. Med det mig beröfvade brödstycket bogat hon sig genast upp på taket, der hon tycktes gömma det mycket väl i en ränna. Härpå flög bon ut åt gärdena, men passade sig så väl, att hon kom tillbaka, just som jag skulle dricka mitt kaffe, (konjaken hade jag ännu ej hunnit reqvirera). Den middagsfriska kajan tog plats på bordet bredvid min kaffekopp. Under synnerligt nöje öfver den mig visade vänligheten bjöd jag min objudna, men dock välkomna gäst på socker, gom begärligt hölls till godo. När detta var förtärdt, skrek kajan sitt kau och flög upp på verandan i öfre våniogen. Jag skulle nu ändtligen, öfverlemnad åt mig sjelf, känna på kaffet och lade derföre i socker; men — teskeden, som jag nyss förut sett ligga på fatet, var — borta. Jag svor (jag har den fula vanan ibland) och reqvirerade en annan. Kommet straxt, svarade skänkmamsellen, som just då tryckte ksjan till sin fylliga barm, vridando en tesked (och just min!) ur näbben på fågeln. Antagande att Klas (så kallades denna ka ja och jag tror, att alla tama ksjor benämnas så) blott skämtat med både mig, teskeden och skänkmamsellen, hade jag icke svårt för att öfverse med hans lilla näsvishet att midt för min näsa beröfva mig teskeden. Klas måt te bestämdt ha vetat att jag är stor älskare af skämt. Jag skulle önska att jag hvarje middag hade lika trefligt bordssällskap, som jag hade i Klas på Rullan, Kojan har förmågan lära sig uttala vissa ord. Jag har dock aldrig haft nöjet höra henne tala, Hvarifrån uttrycket full som en kaja här leder sig, kan jag icko förstå, såvida det ej har sin grund deri, att kajan ständigt befin ner sig i en så lifvad sinnesstämniog, som vore hon verkligen drucken, någonting som jag tryggt kan fritaga henne ifrån. När jag nu säger detta och så hänvisar till det jag förut sagt, tror jag mig ha samvets grannt gjort allt hvad jag kan för den lilla älskliga glada kajan, hvilkens historia, skrifven af mig, härmed är slut. W. A.