putslustig näsvishet, som är långt ifrån obes
haglig.
Så till exempel satt jag för några år sedan
en vacker sommardag och intog min stilla
middag i Upsala på Rullan, under det att
derstädes en tam kaja gjorde sina piruetter
dels på mig, dels på andra gäster, men med
synnerlig förkärlek på det bord, vid hvilket
jag ensam satt, Sedan hon gjort en liten titt
tr uti min på bordet ställda hatt, vände hon
upp och ned på brödkorgen för mig. Efter
litet bannor för detta sitt egendomliga bord-
skick flög hon bort till en annan middagsgäst,
likaledes barhufvad, och undersökto om de
få hårtestar, som ännu funnos qvar, sutto rik-
tigt fast, Bortvisad för sin stora närgången-
het emot en lärd man, återkom hon till mig
och annammade i svenska rappet ett bröd-
stycke, som, lagdt vid min tallriks venstra sida,
var bestämdt att jemte köttmaten stilla min
hunger. Med det mig beröfvade brödstycket
bogat hon sig genast upp på taket, der hon
tycktes gömma det mycket väl i en ränna.
Härpå flög bon ut åt gärdena, men passade
sig så väl, att hon kom tillbaka, just som jag
skulle dricka mitt kaffe, (konjaken hade jag
ännu ej hunnit reqvirera). Den middagsfriska
kajan tog plats på bordet bredvid min kaffe-
kopp. Under synnerligt nöje öfver den mig
visade vänligheten bjöd jag min objudna, men
dock välkomna gäst på socker, gom begärligt
hölls till godo. När detta var förtärdt, skrek
kajan sitt kau och flög upp på verandan i
öfre våniogen. Jag skulle nu ändtligen, öf-
verlemnad åt mig sjelf, känna på kaffet och
lade derföre i socker; men — teskeden, som
jag nyss förut sett ligga på fatet, var — bor-
ta. Jag svor (jag har den fula vanan ibland)
och reqvirerade en annan.
Kommet straxt, svarade skänkmamsellen,
som just då tryckte ksjan till sin fylliga barm,
vridando en tesked (och just min!) ur näbben
på fågeln.
Antagande att Klas (så kallades denna ka
ja och jag tror, att alla tama ksjor benämnas
så) blott skämtat med både mig, teskeden och
skänkmamsellen, hade jag icke svårt för att
öfverse med hans lilla näsvishet att midt för
min näsa beröfva mig teskeden. Klas måt
te bestämdt ha vetat att jag är stor älskare
af skämt. Jag skulle önska att jag hvarje
middag hade lika trefligt bordssällskap, som
jag hade i Klas på Rullan,
Kojan har förmågan lära sig uttala vissa
ord. Jag har dock aldrig haft nöjet höra
henne tala,
Hvarifrån uttrycket full som en kaja här
leder sig, kan jag icko förstå, såvida det ej
har sin grund deri, att kajan ständigt befin
ner sig i en så lifvad sinnesstämniog, som
vore hon verkligen drucken, någonting som jag
tryggt kan fritaga henne ifrån.
När jag nu säger detta och så hänvisar till
det jag förut sagt, tror jag mig ha samvets
grannt gjort allt hvad jag kan för den lilla
älskliga glada kajan, hvilkens historia, skrifven
af mig, härmed är slut. W. A.