ordrar (förmodligen den lilla fästmön?), medan den andre (antagligen herrn sjelf) är ute, uppsöker och hemsläpar byggnadsmate riel såsom pinnar, stickor och dylikt. Befinnes då den hemkommande ha belastat sig med en alltför tuog pinne, så får man se den hemmavarande flyga till mötes och begge hjelpas sedan åt med både näbb och klor, för att få fyndet placeradt på vederbörligt ställe. Enighet ger styrka. Den ena kajans hemmavaro torde icke vara blott och bart för att, som jag nyss sade, ordna i likhet med en omtänksam husmoder, utan också för att vakta huset för — fjufvar, ty befiones en kajfamiljs bo vare sig mer eller mindre färdigt, utan bevakniog, så töfvar ej länge innan det af en annan kajtamiljs medlemmar plundras. Men som dylikt tilltag icke synes på minsta sätt störa grannsämjan, så torde väl detsamma iogå uti kajornas rättsbegrepp såsom Jlofligt kajor emellan. Men härtill kommer, att kajorna icke heller äro så nogräknade i afseende på i grannskapet varande kråk-, skat: eller råkbon ), derest dessa äro af sina respektive egaro lemnade utan tillsyn, ag nämde, att kajfamiljen i slutet af april vanligtvis har sitt bo i ordning. Nu först enligt min uppfattning gifta sig ksjorna och bröllopet firas under djupaste tystnad sårom en invigningsfest i och för det lilla boot. Mina påståenden om kajornas förlofning och giftermål grundar jag derpå, att man icke lärer fiona de olika kajkönen någonsin utom boet visa hvarandra några kärleksbetygelser, och göra de det aldrig utom boet, så kan naturligtvis sådant icke komma i fråga, innan boet är färdigt, och då inga kärleksbetygelser ifrågaromma, så lärer väl intet giftermål försiggått, alltså måste kajorna, intill dess boet blifvit färdigt, vara blott förlofvade, men under en ömsesidig blygsemhet, som är så stor, att den lilla kajfästmön och den lille kajfästmannen nöja sig med att endast — titta på hvarandra. Tänk, om vi menniskor kunde nöja oss med så litet! — För min del så — hm — nog skulle jag väl ändå bra gerna vilja — kyssa min fästmö, och gjorde jag inte det, så fioge jag bestämdt korgen. Så der olika kunna kaj och menniskodamer vara på kärlekons gebit. Kojherrskapets årliga äggsamling uppgår vanligen till ett halft dussin, till färgen blekt blågröna, punkterade och fläckiga i mörkbrunt och grått. Hvad som faller kajan på läppsn, lägger hon sig till och flyger genast bort dermed. Skulle det icke passa att gömma i — magen, så gömmer hoa det på annat lämpligt ställe, der hon då för säkerhetens skull höl jer öfver det med pinnar, stickor, grässtrån, småsten, trasor eller hvad som helst, som kan finnas till hands. Högst belåten med sig sjelf och sin nyss utöfvade verksamhet, skriker hon till sitt kau och flyger ifrån gömstället och fyndet, som någon gång kan bära till att va ra en fingerborg, en riog, en tesked eller dylikt af mer eller mindre värde, blott att det lyst i ögonen på kojan, under hvilken oms:ändighet hon icke anser sig kunna stå till svars med att låta det ligga så der vind för våg utan tillsyn, Dock, mitt ärade menniskoherrskap, kan jag till kajans försvar förvisso förklara, att om och när hon utöfvar en så oloflig handteriog som snatteri, sker det icke på grund af någon förut gjord öfverläggning, så att om henne kan man tryggt säga: tillfär let gör tjufvens — och har jag fattat kajka rakteren rätt, så ifall man förmådde bibringa kaian så pass kännedom om vårt språk, att hon kuode fatta en förebråelse, så skulle hon tvifvelsutan ångerfull kasta sina oskuldsfalla blickar mot marken och säga: söta, goa ni, förlåt mig för den här: gången! Jag skall aldrig göra så mer. — Men om kajan mera än det med godt uppsåt utrustade menniskobarnet skulle hilla ord, det finge man, likt Tysklands bia enligt soldatens berättelse, hvilka, stora som — får, dock voro försedda med kupor af vanlig storlek, se sig om. Sådan är ajnataren! — Bra nog lik den menskliga — Eller hur? Om maa antoge, att hvarje djur inom ska pelsens stora serie företrädesvis representeras de några bestämda egenskaper eller karak tersdrag af de många, som, mer eller mindre nyanserade, förefinnas hos menniskan, så skulle jag vilja påstå, att kajan vore en representant af förnöjsamheten och den qvinliga blygsam. heten. (Jag nrkulle innerligt önska, att jag sjelf kunde representera båda delarne, dock utan att vara kaja.) Men man påstår, att vi lefva i öfverraske ningarnes tidehvarf. Nåja, då är det väl ingenting abnormt uti, om jag nu så här i en tvär vändning öfvergår från ren idealism till likadan materialism beträffande kajan. En gåvg har jag försökt mig på att — äta kaja, stekt i det färskaste herrgärdssmör, och jag fann hennes kött icke osmakligt, ehuru det var bra nog segt. Den nytta, ksjan gör i naturens välinrät tade ekonomi, öfverväger mångfaldigt den skada, han tillfogar — småsinnet. I sitt vilda tillstånd är kajan ganska skygg för dessa matadorer, som kalla sig menniskor, men kommen under deras vård och boskydd, blir hon tam och förtrolig ända till en