ordrar (förmodligen den lilla fästmön?), me-
dan den andre (antagligen herrn sjelf) är
ute, uppsöker och hemsläpar byggnadsmate
riel såsom pinnar, stickor och dylikt. Befin-
nes då den hemkommande ha belastat sig med
en alltför tuog pinne, så får man se den
hemmavarande flyga till mötes och begge
hjelpas sedan åt med både näbb och klor,
för att få fyndet placeradt på vederbörligt
ställe. Enighet ger styrka. Den ena kajans
hemmavaro torde icke vara blott och bart för
att, som jag nyss sade, ordna i likhet med
en omtänksam husmoder, utan också för att
vakta huset för — fjufvar, ty befiones en
kajfamiljs bo vare sig mer eller mindre fär-
digt, utan bevakniog, så töfvar ej länge innan
det af en annan kajtamiljs medlemmar plun-
dras. Men som dylikt tilltag icke synes på
minsta sätt störa grannsämjan, så torde väl
detsamma iogå uti kajornas rättsbegrepp så-
som Jlofligt kajor emellan. Men härtill kom-
mer, att kajorna icke heller äro så nogräknade
i afseende på i grannskapet varande kråk-,
skat: eller råkbon ), derest dessa äro af sina
respektive egaro lemnade utan tillsyn,
ag nämde, att kajfamiljen i slutet af april
vanligtvis har sitt bo i ordning. Nu först
enligt min uppfattning gifta sig ksjorna och
bröllopet firas under djupaste tystnad sårom
en invigningsfest i och för det lilla boot. Mina
påståenden om kajornas förlofning och gif-
termål grundar jag derpå, att man icke lärer
fiona de olika kajkönen någonsin utom boet
visa hvarandra några kärleksbetygelser, och
göra de det aldrig utom boet, så kan natur-
ligtvis sådant icke komma i fråga, innan boet
är färdigt, och då inga kärleksbetygelser ifrå-
garomma, så lärer väl intet giftermål försig-
gått, alltså måste kajorna, intill dess boet
blifvit färdigt, vara blott förlofvade, men under
en ömsesidig blygsemhet, som är så stor, att
den lilla kajfästmön och den lille kajfästman-
nen nöja sig med att endast — titta på hvar-
andra. Tänk, om vi menniskor kunde nöja
oss med så litet! — För min del så — hm
— nog skulle jag väl ändå bra gerna vilja —
kyssa min fästmö, och gjorde jag inte det, så
fioge jag bestämdt korgen. Så der olika kunna
kaj och menniskodamer vara på kärlekons
gebit.
Kojherrskapets årliga äggsamling uppgår
vanligen till ett halft dussin, till färgen blekt
blågröna, punkterade och fläckiga i mörkbrunt
och grått.
Hvad som faller kajan på läppsn, läg-
ger hon sig till och flyger genast bort der-
med. Skulle det icke passa att gömma i —
magen, så gömmer hoa det på annat lämpligt
ställe, der hon då för säkerhetens skull höl
jer öfver det med pinnar, stickor, grässtrån,
småsten, trasor eller hvad som helst, som kan
finnas till hands. Högst belåten med sig sjelf
och sin nyss utöfvade verksamhet, skriker hon
till sitt kau och flyger ifrån gömstället och
fyndet, som någon gång kan bära till att va
ra en fingerborg, en riog, en tesked eller dy-
likt af mer eller mindre värde, blott att det
lyst i ögonen på kojan, under hvilken om-
s:ändighet hon icke anser sig kunna stå till
svars med att låta det ligga så der vind för
våg utan tillsyn, Dock, mitt ärade mennisko-
herrskap, kan jag till kajans försvar förvisso
förklara, att om och när hon utöfvar en så
oloflig handteriog som snatteri, sker det icke
på grund af någon förut gjord öfverläggning,
så att om henne kan man tryggt säga: tillfär
let gör tjufvens — och har jag fattat kajka
rakteren rätt, så ifall man förmådde bibringa
kaian så pass kännedom om vårt språk, att
hon kuode fatta en förebråelse, så skulle
hon tvifvelsutan ångerfull kasta sina oskulds-
falla blickar mot marken och säga: söta, goa
ni, förlåt mig för den här: gången! Jag skall
aldrig göra så mer. — Men om kajan mera
än det med godt uppsåt utrustade menniskobar-
net skulle hilla ord, det finge man, likt Tysk-
lands bia enligt soldatens berättelse, hvilka,
stora som — får, dock voro försedda med ku-
por af vanlig storlek, se sig om. Sådan är
ajnataren! — Bra nog lik den menskliga —
Eller hur?
Om maa antoge, att hvarje djur inom ska
pelsens stora serie företrädesvis representeras
de några bestämda egenskaper eller karak
tersdrag af de många, som, mer eller mindre
nyanserade, förefinnas hos menniskan, så skulle
jag vilja påstå, att kajan vore en representant
af förnöjsamheten och den qvinliga blygsam.
heten. (Jag nrkulle innerligt önska, att jag
sjelf kunde representera båda delarne, dock
utan att vara kaja.)
Men man påstår, att vi lefva i öfverraske
ningarnes tidehvarf. Nåja, då är det väl in-
genting abnormt uti, om jag nu så här i en tvär
vändning öfvergår från ren idealism till lika-
dan materialism beträffande kajan. -
En gåvg har jag försökt mig på att — äta
kaja, stekt i det färskaste herrgärdssmör, och
jag fann hennes kött icke osmakligt, ehuru
det var bra nog segt.
Den nytta, ksjan gör i naturens välinrät
tade ekonomi, öfverväger mångfaldigt den ska-
da, han tillfogar — småsinnet.
I sitt vilda tillstånd är kajan ganska skygg
för dessa matadorer, som kalla sig menni-
skor, men kommen under deras vård och bo-
skydd, blir hon tam och förtrolig ända till en