TÄAV — tjenst? Detta synes mig vara ett något besynnerligt resultat. Innan Croizmore svarade, kastade han en förstulen blick på aposteln Benoist, som fortfarande förblef tyst; derpå återtog han i hycklande ton: — Herr markisen hade dömt mig att hängas; men han gaf mig nåd, så att jag fick behålla lifvet. Jag skall aldrig kunna fullt vedergälla honom för hans mildhet genom mitt nit och min hängifvenhet.:.-. Äfven Maurevert kastade nu en blick på Benoist; och som han förmodligen ansåg det otjenligt att vidare tala om samma ämne, yttrade han härefter: — Nå väl, mina herrar, eftersom vi äro så goda vänner, vill jag vara uppriktig mot er och rent ut säga, att er närvaro på detta ställe och i denna stund besvärar mig på det högsta. Skulle ni ej kunna lemna mig ensam här? Jag försäkrar, att ni derigenom skulle göra mig en verkligt stor väntjenst. — Det. går icke an, kapten, svarade Benojst i tvär ton. — Aha! tänkte Maurevert; markis de la Tremblays måste vara i huset. — Åtminstone, fortfor kaptenen, i det han tog Croixmore under armen, behöfva ni väl ej stå, gom ett par andra statyer, precis på denna fläck? Att ställa sig så der midt framför ett enstaka hus vittnar om en stor brist på takt, som visserligen ken ursäktas i lands