lingeng vrede, måste ha hjertat på rätta
stället.
— Förlåt mig, herr Bernard, yttrade Raoul,
det har för andra gången tillbakahöll astro-
logens hand, då denna upplyftades för att fat-
ta portklappen, huru har ni fått veta af min
ordvexling med hertig d Epernon?
Läkaren-astrologen smålog.
— Denna naiva fråga fördubblar den akt-
ning, ni redan förut ingifvit mig, sade han.
Huru, chevalier! — ni utför en handling, vitt-
nande om ett hittills oerhördt mod, som för-
sätter hela hofvet i den största förundran —
ni ådagalägger en oförvägenhet, som kommer
de tappraste män att blekna, och ni förestäl-
ler er att ingen menniska egnat er någon upp:
märksamhet! Alltsedan i morgse har man icke
talat om någon annan än er. Ni har väckt
ett enormt uppseende, . tillställt en förfärlig
skandal — vunnit lysande en framgång!
— Hvad vi berättar fyller mig med förvå-
ning, herr Bernard Albatia, svarade Raoul
tankfull. Jag kunde aldrig föreställa mig,
att någonting så enkelt och naturligt som att
en adelsman tillbakavisar en förolämpning skulle
kunna ådraga sig franska hofvets uppmärk:
gamhet. Är det då brukligt här i Paris, att
man ödmjukt kysser den hand, af hvilken
man blir slagen, och darrande bugar sig in-
för det ridspö, hvarmed man hotas?
— Horrar Joyeuses och dEpernons ridspön
äro lika farliga som bödelns bila, yttrade astro-