lingeng vrede, måste ha hjertat på rätta stället. — Förlåt mig, herr Bernard, yttrade Raoul, det har för andra gången tillbakahöll astrologens hand, då denna upplyftades för att fatta portklappen, huru har ni fått veta af min ordvexling med hertig d Epernon? Läkaren-astrologen smålog. — Denna naiva fråga fördubblar den aktning, ni redan förut ingifvit mig, sade han. Huru, chevalier! — ni utför en handling, vittnande om ett hittills oerhördt mod, som försätter hela hofvet i den största förundran — ni ådagalägger en oförvägenhet, som kommer de tappraste män att blekna, och ni föreställer er att ingen menniska egnat er någon upp: märksamhet! Alltsedan i morgse har man icke talat om någon annan än er. Ni har väckt ett enormt uppseende, . tillställt en förfärlig skandal — vunnit lysande en framgång! — Hvad vi berättar fyller mig med förvåning, herr Bernard Albatia, svarade Raoul tankfull. Jag kunde aldrig föreställa mig, att någonting så enkelt och naturligt som att en adelsman tillbakavisar en förolämpning skulle kunna ådraga sig franska hofvets uppmärk: gamhet. Är det då brukligt här i Paris, att man ödmjukt kysser den hand, af hvilken man blir slagen, och darrande bugar sig inför det ridspö, hvarmed man hotas? — Horrar Joyeuses och dEpernons ridspön äro lika farliga som bödelns bila, yttrade astro