-— VUIV till mötes samt hviskade, i det han vördnadsfullt bugade sig: — Guise och Italien. — Jag är beredd att följa er, min herre, svarade Raoul. Ni skall ju ledsaga mig? — Min herre, yttrade mannen, fortfarande med lika låg stämma, tillåt mig först att förbinda era ögon. — Lemna mig bandaget; jag skall sjelf tillknyta det, sade Raoul. Vägvisaren tvekade. — Vill ni ge mig ert Hedorsord, att ni skall så förbinda era ögon, att ni ingenting kan se? frågade han. -— Jag svär det vid min ära. Mannen medl masken räckte chevaliern ett konstnärligt broderadt skärp, som var genomträngdt af en synnerligen angenäm yällukt. Enligt löfte, fästade Raoul detta skärp kring sitt hufvud på ett fullkomligt ärligt sätt. — Var nu god och räck mig er hand samt följ mig, yttrade vägvisaren. Ehuru det — vi upprepa detta ånyo — vid tiden för vår berättelse icke var något ovanligt att råka ut för sådana äfventyr som det ifrågavarande, kände sig chevaliern icke desto mindre i hög grad nyfiken. Han lemnade sig sjelf ingen ro, utan fördjupade sig i ideliga gissningar. En mängd omständigheter syntes vitsorda fröken TAssys påstående, att