vara å la mode, så må man väl ha grundad anledning att med insändaren fråga: Hvart skall detta taga vägen? Y. Utrikes-Nyheter. Marskalk Mac Mahons regering uppträder mera försonligt och lugnt än de till ytterlighet gående monarkisterna gilla. Lika litet som Thiers vill jag vara partiman; jag begär blott aktning för lagen, skall marskalken ha yttrat. Af denna orsak har han ock vägrat att öfverlemna inrikesministerposten åt en så utpräglad monarkist som Goulard och ålagt den nuvarande inrikesministern Beul6 att gifva prefekterna instruktioner i försonlig riktning. Beul6 har äfven efterkommit denna befallning i ett cirkulär till prefekterna, hvari han uppmanar dem att ställa sig i spetsen för alla aktningsvärda medborgare, utan afseende på partiskiljaktigheter, samt att strängt iakttaga lagarnes efterlefnad. Ju mera denna lojala hållning framträder hos det nya kabinettet, desto mindre sannolikt är det, att de hetsiga bonapartisterna eller reaktionära konservative skola se deras önskningar blifva uppfyllda, Paul Cassagnacs artikel i Pays, hvilken vi omnämt, ogillas af alla moderats tidningar, enär den kan rubba lugnet och åstadkomma en orolig stämniog. Likeledes tadlas en artikel i BSoir, venstra centerns tidning, som begär att biskopen af Poitiers skall ståuda ansvar, för det att han från predikstolen i häftiga uttryck skildrat det radikala partiet såsom landets olycka. Äfven hvad den yttre politiken beträffar är den nya regeringen betänkt på att åt alla sidor uppträda lugnande. Ryktena om en möjlig intervention till påfvens fördel, om ett förestående personalombyte å alla de utländska sändebudsposterna, am Mac Mahons klerikala och carlistiska sympatier o. s. v. förklaras af alla tidningar, som stå regerirgen nära, vara gripna ur luften. Bland de organer, som helsat Mac Mahons utnämnande till republikens president med .ympati och välvilje, förtjenar Frankrikes förnämsta tidskrift, Revus des deux Mondes, att framhållas, just emedan denna i marskalkens personlighet och föregående lif ser en borgen för en lugn och fredlig utveckjing af de franska förhållandena. I sin politiska revy af den 1 dennes yttrar nämda tidskrift, bland annat, följande: SBonapartisterna, s8om tro sig se en triumf för deras sak deri, att marskalk Mac Mahon kommit till rodret, glömma en tid, som de dock böra Känna, en tid, då man icke sade mycket, då det som yttrades i ministerrådet ännu mindre blef bekant, och då general Mac Mahon var inom senaten den ende, som röstade mot den allmänna säkerhetslagen i februari 1858. Han yttrade då: Jag hålsor mig till våra förfäders tendens: gör hvad du bör göra, följden må bli hvilken som helst. Min fullkomliga öfvertygelse är, att lagen i fråga är okonstitutionel och egnad att åstadkomma förderfliga verkningar. Såsom ärlig man, den der svurit författningen lydnad, såsom oberoende man och i egenskap af medlem af en lagstiftarde församling tror jag mig vara pligtig att rösta mot densamma, Han kunde finna sig i stränga lagar när det var nödvändigt, men icke i godtycklighet. Den man, hvilken en af hans vapenbröder under detta tal sökte hejda genom att säga honom, att han stod på väg att lemna sin marskalkstaf på talarestolen, den man, som kunde i senaten yttra sig så 1858, kan icke atsätta sitt fädernesland för cesarismens och godtycklighetens faror. Den, som åberopat 1789 års principer, lagarne mot kejsardömet, kan icke glömma dem, till fördel för kejsardömet eller för en annan styrelse, som vill misskänna dem. Hans sunda omdöme ej mindre än hans ärlighet och fosterlandskärlek göra honom till lagens och Frankrikes förste tjenare. Detta är orsaken till att marskalkens utnämning till chef för den verkställande makten blifvit mottagen med sympati.X Den 1 dennes öppnades cortes-församlingens. förhandlingar af Figueras, ej, såsom oriktigt blifvit uppgifvet, af utrikesministern Castelar. Ministerpresidenten uttalade regetingens tillfredsställelse öfver att ha utan plodsutgjutelse kunnat upprätthålla republiken fill det ögonblick, då hon kunde nedlögga sin myndighet i församlingens händer. Efter att ha sökt rättfärdiga upplösandet af ständiga utskottet och framhållit valens frihet, medgaf han att Europa hade mött den spanska republiken med misstroende, emedan det icke ännu ansett landet vara moget för en republikansk regering. Då emellertid ingen Yhelig allians4 eller någon främmande inblandning öfverhufvudtaget icke vore att befara, så kunde Spanien utan vidare bekymmer sjelf gifva sig sin statsförfattning. Hvad den inre politiken beträffar tillkännagaf Figueras att en lag om åtskiljandet af kyrka och stat skulle föreläggas, att förbättringar skulle införas irättsskipningen, att finansiela reformer skulle vidtagas och att slafveriet på Cuba skulle upphöra. Han slntade sitt tal med följande ord: Må nu revolutioner. nas tid vara slut för alltid; må vi göra stämningen luga och försona partierna i stället för att söndra medborgarne; må vi grundlägga ett tillstånd af laglighet och laglydnad, som-ålla älska, emedan det är nyttigt Dessa vackra ord mottogos af