nordpolsexpe dition.
Från en svensk, som deltagit uti ofvan
nämnda, såsom bekant misslyckade expedi-
tion och som jemte flera olyckskamrater
blifvit räddad efter en lång och äfventyrlig
färd på isen, har bref nu ingått till hans
här boende föräldrar. Ur detta bref, date-
radt St John Newland den 14 maj 1873,
har nan meddelat oss följande utdrag:
- Vi äro inkomne till St Johns med ett
sälfångstfartyg, som bergade oss den 30
sistlidna månad efter sex och en half må-
nads vistande på isen. Vårt skepp Polaris
var den 15 oktober sistlidet år inveckladt
uti ismassor, Underen stark storm uppros-
sades skoppet på isen och vi voro nödsakade
att kasta vår proviant på isen. Under ar-
betet härmed råkade Polaris i drift i mörka
natten och lemnade oss qvar, tio man, två
eskimåer med deras hustrar och fem min-
deråriga barn, deribland ett två månader
gammalt lindebarn. Vi sjelfva och alla, som
höra vår olycka, äro förundrade öfver att
vi så länge kunnat uppehålla lifvet en så
lång tid på isen. MHungern bar varit det
värsta af våra lidanden, Den lilla proviant,
vi kunde berga, var lagom för att räcka en
månad och vi fingo lof att göra den till att
räcka i fem, Vi fångade några få sälhua-
dar uader kallaste vintern, som hafva hjelpt
oss fram till våren, då vi kunde fånga så
många som vi behöfåe. Så länge vi voro
på isen, var ingen af oss sjuk. Men då vi
blefvo bergade och kommo ombord å skepp,
svullnade våra fötter och ben, men vi blefvo
alla bra inom några dagar. Jag för min del
är friskare nu än då jag utgick på donna
expedition. Vår kapten dog den 8 novem-
ber första året vi voro ute. Vi hafva hun-
vit längre norr än något annat skepp. Vi
ligga här och vänta på en örlogsman, som
skall taga oss hem till Amerika . . .
G. W. Lindqvist,
Svensk deltagare i kapten Halls