för höra det oerhörda pris, som fordras för
Phoebus, skall hans nyfikenhet väckas och
hans önskan att komma i besittning af hunden
blifva ännu lifligare än förr? Jag vill slå vad
om att morgondagen icke skall förflyta utan
att hans majestät sänder oss en ambassadör.
Då blir det er uppgift att spela den ädelmo-
diges och sjelfuppoffrandes roll. Ni skall för-
klara, att Phoebus i era ögon är ovärderlig,
att inga penningar kunna ersätta er förlusten
af honom; men att ni dock skall kärna er
särdeles lycklig och rikligare belönad än ni
någonsin vågat hoppas, om hans majostät
täckes tillåta er att skänka honom det lilla
underdjuret . . . Mia käre Sforzi, ni är okunnig
om Henrik III:s passion för hundar och narrar,
men jag, som känner mannen, kan försäkra
er att han icke skall tveka att bevilja er en
audiens. Som det nu är er högsta önskan att
få tala med kungen, anser jag att min in-
blandning i denna lilla affär icke varit så all-
deles utan nytta och så oförnuftig, som ni
till en början tyckte.
— Ah, kapten! utbrast Sforzi, omfamnande
sin kamrat; ni är bestämdt vår tids klokaste
man! Att få tala med konungen och för ho-
nom framställa markis de la Tremblays oer-
hörda brott samt dymedelst förmå honom ätt
kraftigt bistå den öfvergifna Dianal — O,
det blir en alltför stor glädje!
RA