för höra det oerhörda pris, som fordras för Phoebus, skall hans nyfikenhet väckas och hans önskan att komma i besittning af hunden blifva ännu lifligare än förr? Jag vill slå vad om att morgondagen icke skall förflyta utan att hans majestät sänder oss en ambassadör. Då blir det er uppgift att spela den ädelmodiges och sjelfuppoffrandes roll. Ni skall förklara, att Phoebus i era ögon är ovärderlig, att inga penningar kunna ersätta er förlusten af honom; men att ni dock skall kärna er särdeles lycklig och rikligare belönad än ni någonsin vågat hoppas, om hans majostät täckes tillåta er att skänka honom det lilla underdjuret . . . Mia käre Sforzi, ni är okunnig om Henrik III:s passion för hundar och narrar, men jag, som känner mannen, kan försäkra er att han icke skall tveka att bevilja er en audiens. Som det nu är er högsta önskan att få tala med kungen, anser jag att min inblandning i denna lilla affär icke varit så alldeles utan nytta och så oförnuftig, som ni till en början tyckte. — Ah, kapten! utbrast Sforzi, omfamnande sin kamrat; ni är bestämdt vår tids klokaste man! Att få tala med konungen och för honom framställa markis de la Tremblays oerhörda brott samt dymedelst förmå honom ätt kraftigt bistå den öfvergifna Dianal — O, det blir en alltför stor glädje! RA