—- ULU -—
hoppade i detsawsma ur bärstolei och kori
springande mot Raoul, som han helsade på
det vänligarste sätt.
— Phoebus! röpade damen åter:
Men hunden egnade henne ingen uppmärk-
samhet, utan sysselsatte sig helt och hället
med chevaliern, för hvilken han tycktes syn-
nerligen intresse.ra sig.
— Ni ser, min herre, yttrade den maske-
rade damen i en så bedröfvad ton, att Raouls
ögon fuktades af tårar — ni ser att jag be-
mötes med likgiltighet af alla, som omgifva
mig! Sjelfva Phebus, som. varit mitt enda
sällskap. i ensamhetens dagar, och som der-
under blifvit bortskämd genom min öfverflö-
dande välvilja, öfvergifver mig utan tvekan
för en främlings skull. Ah! jag måste vara
född under en olycklig stjerna! Det är mitt
öde att ideligen röna kallsinnighet af dem,
som jag egnat en hjertlig tillgifvenhet: Min
herre, behåll Phobus. Han skall trifvas bättre
hos er; och han skall i ect minne återkalla,
om icke den tjenst ni gjort mig, åtminstone
det mod nii afton ådagalagt. j
— Min fru, svarade Raoul, jag vet icke,
om era sorger härröra af en alltför känslig
fantasi, eller om de flutit ur verklighetens
källa; men jag kan försäkra er, att Phoebus
ingenting skall vinna genom att få mig till sin
:husbonde. Jag har alltid bragt olycka öfver
dem som jag hållit af. Knappt visar sig solen
på min eljest mörka himmel, förrän stormen