— Hvilken behandling?... Ah, den uslingen!... Benoist, om ni längre ser på mig med denna hätska, trotsiga blick, skall jag finna mig töranlåten slå ihjäl er!... Hvad tänker markisen göra er, frågar ni? Ack, jag vågar ej utsäga det för er! — Kapten, jag är ingen pultron. — Ni har rätt... Och hvartill skulle det för resten tjena att låta er förblifva i en ovisshet, som ovilkorligen måste vara ytterst pinsam? Markisen har visat sig vara en feg och bjertlös skurk. Han talar nu om att ställa er vid skampålen och låta er slita spö i närvaro af alla hans lejda kreatur. — Ställa mig vid skampålen! — låta mig slita spö! utropade Raoul, i det han ursinnig skakade sina bojor. Omöjligt! Ni bara skämtar, kapten? — Doertill vore tillfället alltför illa valdt, min käre Raoul. Hör på! — jeg har ett försleg att framställa, som åtminstone skall öfvertyga er om sanningen af hvad jag nu berättat, — Hvilket förslag? — Jag tillstår att jag känner en viss förlägenhet... jag har svårt för att på ett till. fredsställande sätt förklara mig; ty frågan är af en särdeles delikat natur. Det behöfs all den vänskap, som fäster mig vid er, för att förmå mig att uttala den tanke, som i denna stund sysselsätter mig. Var så god och gör inga omsvop, kapten. — Ni skulle icke säga på detta sätt, om