gen välvillig eller förekommande mot högerns sändebud. Ministerkrisen i Italien har, som bekant, efter fem dagars förhandlingar mellan regeringen, kungen och utskottet slutligen blifvit häfd,i det Lanza och Bella, de två mest framstående medlemmarne af kabinettet, ha förklarat sig vilja qvarstå på sina poster. Vilkoret var dock, som vi redan i ett telegram meddelat, att kammaren går in på att bifalla marinministern Ribottis förslag om att blott använda 612 millioner på sjöarsenalen i Tarent — kammaren hade anslagit 23 millioner — dock med det förbehåll att arbetena i Tarent framdeles, när statskassan tillåter det, må kunna utvidgas. Marinministern skulle utan tvifvel gerna ha mottagit 23 millioner i stället för 6!2, men det var finansministern Sella, som motsatte sig detta. Victor Emanuels försök att förmå kammarens nuvarande vice talman Pisanelli eller de förra ministrarne Minghetti och Ricasoli att bilda ett nytt kabinett misslyckades, emedan ingen af dem var säker om kammarens majoritet. Hufvudsaken var dock att det befanns omöjligt att finna en finansminister i besittning af så stor administrativ förmåga och så stort förtroende som Bella. För öfrigt ha de betraktelser de liberala tidningarne anställt med anledning af den nu slutade ministerkrisen icke varit så synnerligen smickrande för ministören Lanza. Man har bland annat förebrått densamma att dess lagförslag varit mycket lösligt och slarfvigt utarbetade, att den städse invecklat sig i sjelfmotsägelser och att dess afgång med anledning af frågan om arsenalen blott var en förevändning för att slippa ifrån den ömtåliga frågan om klosterlagen. Emellertid är det mycket sannolikt att ministören Lanza skall komma att åter råda öfver en ansenlig majoritet i kammaren. Festligheterna i Petersburg fortgå, och den tyska pressen meddelar öfver desamma långa beskrifningar, och redogör uoga för de yttranden som offentligt vexlats mellan de båda mäktiga kejsarne. Vid en meddag, som i sön dags gafs på slottet, och till hvilken voro be: falde 840 personer, höll Alexander II ett tal för kejsar Wilhelm och utbragte för honom ett lefve, Han kallade honom sin bäste vän och uttalade den förhoppning och den önskan, att vänskapen mellan dem skulle garantera freden i Europa och gå i arf till deras barn; samt att kejsar Wilhelm änau länge måtte i en välsignelserik regering få njuta feukterna af sina segrar. Wilhelm tackade i rörda ordalag ock försäkrada att den ryska kejsarens ord funnit genklang i hans bröst. Skältalen bes ledsagades af kanonsalvor från fästningen. Furst Bismarck har, enligt ett meddelande i Nat, Zeit., till en af sina vänner i Berlin sändt em skrifvelse, i hvilken han, omtalar det lysande mottagande, som kommit kejsar Wil helm till del i Ryssland. Med afseende på sig sjelf yttrar kansleren att han öfverallt är föremål för en smickrande uppmärksamhet, och att han har svårt att undandra sig de hyllningar man från flera håll ämnat honom. Furst Bismack antyder tillika att han är starkt upptagen af diplomatiska förhandlingar, nästan mer, än som läter förena sig med de ansträn gande och tröttande dagliga festligheterna. Då, enligt senaste underrättelser från Ame: rika, ett allmän resning bland indianstammarne tyckes vara för handen, skall det otvifvelaktigt intressera våra läsare att erfara något närmare öfver dessa stammars styrka. Hela den indianska befolkningen, oberäknadt den på Alaska, uppskattas af Förenta staternas regering till 300 tusen personer. Af dessa lefva 150 tusea fredligt på dem anvisade, begränsade, platser, under det nngefär 95 tusen draga omkring öfverallt i vestern, men förhålla sig vänligt mot de hvita och till och med ofta nog infinna sig hos regeringsagenterna för de indianska angelägenheterna. Ungefär 55 tusen undandra sig helt och hållet all kontroll och äro (en sjettedol af hela indianbefolkningen) de som bereda regeringen och pybyggaren de egentliga svårigheterna. De andra indianerna äro antiogen helt och hållet eller åtminstone delvis civiliserade och stå i alla händelser under agenternas inflytande. Mot de nämda 55 tusen indianerna är det som vapenmakt måste användas och det på trenne olika håll. I Kalifornien bekämpas Modve indianerna, till antalet visserligen fåtaliga, men innehafvande nästan oangripliga positioner. I Arizona och Ny-Mexiko opererar general Brook mot apa cherna, hvilka äro 6 å 10 tusen man starka, och der kommer det nästan hvarje vecka till sammandrabbningar, i hvilka apacherna alltid dra det kortaste strået, Fälttåget derstädes närmar sig således sitt slut och den obändis gaste indianstammen i vestern måste snart gifva sig. På Dacota , Montana: och Wyomingslätterna, der Sioux, Svartfötterna, Crows m. fl. indianstammar ha sina boplatser, är eller blir den största-krigsskådeplatsen. Antaletaf der vistande indianer uppgår till 45 å 50 tusen, hvilka städse måste af trupper bevakas och hållas i sehak, Dessa stammar hota Minnesotas, Nobraskas och Kansas gränser och försvåra arbetena å den nordliga Pacificbanan, Knappast 12 tusen soldater befiona sig på det in disnska området, som utgör mer än hälften af Förenta staternas område, FF FF OT te —————— Tfvariehanda nyheter.