LIV — men den vördnad han hyste för Dianas möder, hindrade honom från att låta sin harm utbryta. Han bugade sig endast för fru TErlanges och lemnade rummet, utan att svara ett ord. Så snart Raoul blifvit allena, öfverlemnade han sig åt den bittraste förtviflan. Att för alltid skiljas från Diana syntes honom vara en så stor uppoffring, att han icke förmådde underkasta sig densamma. — Ack! mumlade han, under det han gick fram och tillbaka i sin kammare, då och då aftorkande de brännheta tårar, som ideligen trängde sig fram i hans ögonvrår; har jag inte skäl att säga, det jag blifvit född under en oblid stjerna? Så ofta lyckan synes småle mot mig, hemsökes jag midt under förheppningarnes ljufva stunder af det grymma ödet. Ack! hvarför fick jag icke dö den natt, då jag, sårad af markisen, hörde Diana förklara för sin moder att jag var henne kär? Jag skulle då ha dött glad och säll. Men det är min bestämmelse att lefva och lida. Återstoden af dagen tillbragte han i sitt rum. När natten inbröt, kastade han sig fullt klädd på sin bädd och, utmattad som han var i följd af de bäftiga sinnesrörelser, han under dagen erfarit, insomnade han snart ganska djupt. Omkring klockan tu på morgonen väcktes han plötsligt af ljudliga rop. Det hördes tydligt, att någonting ovanligt var på tärde. Till en början trodde han att han ännu