hafva kunnat glömma, att framlidne konung Carl V om våren 1868 uti ett diktamen till statsrådsprotokollet förklarat, att han desto mindre kunde bifalla de af fyra utaf statsrådets ledamöter inlemnade afskedsansökningar som andan af Sveriges regeringsform icke förändrats genom den försiggångna ombildningen af nationalrepresentationen. m så förhåller, sig, buru kan man då tala om ett nytt statsskick? och om likväl ett sådant i strid med konung Carl XV:s åsigt och önskan har inträdt, då frågas: är det lämpligt att på sådan grund egna honomen)i hedersbevisning? ; öjligen skulle någon nu kunna göra7den anmärkningen, att det väl icke är af nöden att hålla sig så strängt till uttrycken i den föredragna motionen och att konung Carl XV dock väl varit åtminstone det nya rikedagsskickets grundläggare. Jag för min del vågar bestrida ätven en sådan uppfattning. När representationsreformen genomfördes, då hade det svenska folket uti ett halft århundrade arbetat på denna reform. För att icke tala om äldre uttryck af missbelåe tenhet med ståndsrepresentationen och äldre förslag om dess förändring och utvidgande, eådana som framträdde redan 1719 och som sedermera då och då gåfvo sig luft, t. ex. uti Thorilds bekanta yttrande, att Sveriges fyra stånd äro dess obestånd, vill jag här erinra om att konstitutionsutskottet uti dess memorial den 2 juni 1809 med förslag till regeringsform erkände för rättvis och billig den fordran, som då blifvit framställd, om representationsrätt för ofrälse jordegare och bruksidkare, ehuru rtzkottet dock, enligt sin förklaring, icke hade kunnat i en sådan hast uppgöra ett förslag dertill — Regeringsformen utarbetades, som välbekant är, inom tvenne veckor — och vidare att ssmma konstitationsutskoit i sitt ständigt minnesvärda betinkande af den 24 mars 1810 erkänner, at; vti ståndsfördelningen låg större delen af anledningarne till det miss. förstånd, det uppehåll och den oordning i ärendenas gång, ändtligen till de ståndstvister, som så ofta söndrat nationen, skakat samhällsordningens grundvalar och kullttörtat statsförfattningen, hvarför detta samma konstitotionsutsket; framlade grunder till en ombildning utaf svenska nationalrepresentationen, grunder som kunna sammantat:as i följande bestämmelser: samfälda val, tvenne kamrar och årliga sammanträden. Detta sitt arbete testamenterade 1809 års min, såsom nyss citerade konstitutionsutskott sjelf yttrar sig, till granskniog för den upplystare delen så svenska allmänbeten och som en beredning för framtida riksens stinders lyckligare bemödanden. Och haru har sedan dess d:t testamentet blifvit vårdadt? Sedan 1815 års riksdeg beslutit att afbida förberedande statistiska undersökningar, återupptogs frågan af 1817—1818 års riksdag; och denna fråga, frågan om en ombildning af svenska nationalrepresentationen, sysselsatte sedermera samtlige riksdagar uvder ett halft sckel. Hela generationer, som nu gått bort, hasålunda arbetat på denna frågas lösning. Vidare vill jag epörja, om man icke måste erkänna, att det finnes ännu lefvande svenske män, hvilka äro mera förijente om den lyckligen genomförda representationsförändringen än ramlidne konung Carl XV. Jag tror icke, att man skall säga nej till den frågan. Likväl, om det ifrågssattes att på ett utomordentligt sätt egna dem sin hyllning, skulle jag anse att bär fonnes fog till någon betänksamhet. Ty uti historien om denna reform finnas numera bortglömda eller halft förgätna namn, hvilka såväl som något annat förtjena attibågkommas, deras namn, hvilka under svårare tider högt burit reformens ban6r, deras, hvilka icke kunnat vänta att sjelfva få upplefva segerns dag, deras, som, för att använda ert ord af em frejdad häfdatecknare om en af den bolländska fristatens grundläggare, för att handla icke behöfvde hoppas och som, äfven utan att tro på framgången, varit redo att gå dit rättvisan och sanningen kallade dem. Desse män äro reformens verklige gruadläggare; ty i sanniog, hvar stode vi, om de ej varit till? Msn minnes väl för öfrigt hvad som yttrades uti den kusgl. propositionen den 5 januari 1863 med förslag till ny riksdagsordning, att grunden för den gamla representationen redan vore vittrad, att en ombildning af den svenska nationalrepresentationen högt påkallades af en allmän mening och att riksens ständer borde högsinde offra såväl gamla rättigheter som nya anspråk. PDA jog vill, stt den historiska sanningen: hålles i helgå — och för egen del är jag öfveriygad att dermed låter sig väl förenas tillbörlig erkänsla emot framlidne konung Carl XV, likasom jag vet att han i lifvet rönte denna erkänsla — då jag vill stt den historiska sanningen skall hållas i helgd, så kan jag för min del icke gilla det förslag, som här föreligger. Jag respekterar andras olika åsigt i detia tall, men jag fordrar detsamma tillbaka för den afvikande mening, jag härmed har anhållit få i protokollet förvarnd: RESET EN NEKATS