SA (16 KALA TIESARe I Hvarjehanda nyheter. Matrosen och skådespelerskan, En engelska, hertiginnan af St Albans, som fordom varit skådespelerska, är ett ganska förståndigt fruntimmer, som i sin nuvarande glans ej blyges öfver sitt förra stånd, utan gerna trakterar. sina vänner med åtskilliga anekdoter från den tiden. 98e här en. Di jag, berättar hon, var en fattig flicka och ar betade rätt hårdt för mina tretio shillings begaf jag mig under helgdagarne till Liverpool, der jag städse rönte vänlighet. Jag skullo uppträda i ett nytt stycke, något likartadt med de små vackra och rörande dramer, man numera ger på våra små teatrar, och föreställde i min roll en fattig, värnlös flicka, utan alla vänner, hvilken till råga på allt nedsjunkit i det yttersta armod. En hårdhjertad köpman förföljer den bedröfvade hjeltinnan för en icke obetydlig skuld och yrkar att hon skall föras i fängelse, om ej någon vill gå i borgen för henne. Flickan :svarar: Då är allt förbi, ty jag har ingen vän i hela verlden, — Hvad för något — frågar den stränge fordringsegaren — vill ingen gå i borgen för er, för att rädda er undan fängelset? — Ni har redan hört, att jag ej har en enda vän på jorden — var mitt svar. — Just som dessa ord undföllo mig, såg jag en matros på öfversta galleriet klättra öfver bröstvärnet och derefter ned från den ena logeraden till den andra; orkester och lampor sprang han öfver med ett par skutt, och ögonblickligen stod han vid min sida, — Jo, du skall åtminstone ha en vän, min stackars unga qvinna — ropade han med det mest talande uttryck i sitt ansigte, — Jag går i borgen för huru mycket som helst, och hvad er beträffar — han vände sig till den handfallne skådespelaren — om ni icke packar in och skiftar ankargrund, förb..... lymmel, så blir det er ensak, om jag råkar in i ert tacklage! — Hela salongen reste sig upp. Det blef ett obeskrifligt väsea: skallande skratt, utrop afförskräo kelse, fiolernas gnäll från orkestern, och midt i allt detta larm stod den omedvetna orsaken dertill, beskyddande mig, den stackars tröstlösa qvinnan, och andades hån och förderf mot min teaterförföljare. Först genom teater direktören, som ställde sig så, som om han med en massa teatersedlar nyss anländt till min räddning, kumde han slutligen öfvertalas att afstå från omsorgen om mig. Svar på tal, Under sistlidne sommar stoltserade helt tryggt vid en af Vadstenaortens större egendomar en som svinaherde derstädes antagen vestgötayngling, då församlingens pastor en dag under förbigåendet gaf sig i samspråk med gossen, hvarvid följande samtal uppstod: Pastorn, Huru stor dagspenning har du, min gosse lilla? Gossen. Trettisju öre. Pastorn. När du icke har mera om dagen, förmodar jag att du åtminstone får kaffe innan da begifver dig ut om morgarne? Gossen, Neej, lll! Pastorn. Jag är herdo också jag, vet du: men jag får både kaffe om morgnarne och mycket mera till, och ändå får jag högre betalniog än du, det skall jag säga dig. Gossen. Men då,har I la möet mera svin att so ätter än ja, lell. Från gamla tider. Som ett märkligt bevis på den förskräckelse för det franska revolutionsspöket, hvilken rådde i Sverige un der Gustaf IV Adolfs regering, kan anföras, att Calmarposten blef af k. m:t förbuden i februari 1799 och boktryckaren sine privilegier förlustig, som dock återvunnos, på grund af nedanstående sambhällsvådliga fabel, införd i nr 51 af nämda tidning, lördagen den 22 dow cembor 1798: Fabel. Öfversättaing. Hvar helet man flere är än två, Man ganska sällan säms, man måste träta då. Se här exempel deruppå : En dag — — historien börjas eå, Om annars jag har riktigt minne — — Ifrån en stege hörs ett larm från hvarje pinne, Utaf hvars bätftighet man kande märka lätt, Att frågan var om rangoch företrädesriut. Den, som satt högst, ren länge påstått hade, i Att vura deras öfverhet, Och, för att ge bevis, han ganska prydligt sade: Emellan oss, hvem ser ej en omiätlighet? Och detta prat om jemnlikhet, Som somlige behaga föra, Är ja en stor orimlighet, Som sjelfva vårt förnuft fördömer, Blott att man först och främst ej glömmer, Att hvar och en af osa är af naturen få t Der han behöfs och passar bäst. Men, inföll en, — — i fall jag tordes, Jag ville väl påminna er, Att utaf samma träd hvarenda pinne gjordes, Fast en kom upp, en annan ner — — Kanske — så svarar han — men en gång öfver Då man mig satt, man företrädet gilvit, Och genom tidens helgd min rät: än större blifvit; Ni kommer alltför sent att ändra om igen Den en gång gjorda ändringen; Tig, pinnnar, och sitt still der nere, Ni gå ej upp mot mig, om ni än vore flere. Utaf en händelse en kom, En filosof, och trätans orsak rsporde, Då, med ett tag han vände stegen om, Och slut på rang och träta gjorde. Norsk telegrafhistoria. En insän