erbjöd ingalunda någon festlig anblick, Inga fanor, inga lysande draperier, ingen trängsel f fotvandrare på gatorna, ingen militärisk pomp eller högtidlig musik. Kort sagdt, för den som hade väntat en allmän entusiasm eller en stad i festskrud erbjöd åsynen af Wien en synnerligt stor missräkning. Emellertid började redan tidigt en ström af åkdon att sätta sig i rörelse mot Pratern, den ofantligt stora park, i hvilken, som bekant, utställningsbyggnaderna ha sin plats, och långt töre 10 var raden af vagnar mellan Kohlmarkt och de stora i Prateralln belägna portarne till utställningen oöfverskådlig. Vagnarnes brokiga följd erbjöd en underlig anblick. Der t. ex. en präktig vagn, förande en högtuppsatt personlighet i lysande unifocm med stjernor och medaljer, med en ståtlig jägare på kusk bocken, följd af en sluskig enbetsdroska med en lika sluskig körsven och en haltherrlik personage i åkdonet. Det må anmärkas att den första maj upphörde droskkuskarnes strike, de hade uppnått sin afsigt, omintetgjort taxan fon ega nu frihet att begära hvilken lega som elst. Under kastavjeträden i Pratern hade en ansenlig, men ingalunda packad menniskomassa samlat sig. Omkrivg portarne till utställningsbyggnaden hade skarorna samlat sig något tätare. Till större delen var det en menniskomassa af blott föga egendomligt yttre. Bland de långa raderna af herrar i grå ytterkläder och höga svarta hattar, och damer i krinoliner och chignoner sågos här och der några bönder i hvita långa flanellsrockar och af att vildt utseende, en grupp mörka zigenare, eller en pittoresk ehuru något snuskig tyrolska i sin fårskinsjacka och gröna filthatt med svajande plymor, men i sin helhet sedd var menniskomassan konventionel och allvarlig. Der fins intet af den skarpa humor, som utmärker en engelsk folksamling, ej heller något af den bitande qvickhet, som gnistrar bland en fransk sådan. Ionanför portarno företedde den breda kejsarall6n, som för upp till södra portalen, en lysande syn, med sina springbrunnar, med i solskensögonblicken glittrande vattenstrålar och den oupphörliga omvexlingen af rika och ly. sande drägter. Magyarer i plymagerade hat. ter, purpursammetskappor med palsbräm och guldbroderier, och broderade purpurbenkläder; hofmän i drägter, hvilkas ursprungliga färg knappast kunde urskiljas under guldgalonerna broderierna, stjernor, krascha ner och band, militärer i alla de europeiska armbGernas uniformer, allt lysande, praktfullt; och i detta hänseende voro damernas toaletter ingalunda öfverlägsna det allvarligare könets. Den lifliga strömmen, som vandrade till fots fram från portarne och genom kejsarallen, inträdde genam södra portalen i den ofantliga byggnaden, och redan kl. 10 hade många intagit sina platser. Rotundan var genom korsgångar delad i 4 triangelformiga sektioner, med en öppen cirkelrund plats i midten, från hvilken den förut omnämda blomstersmyckade fontänen höjde sig. Midt emot södra ingån gen, och midt för den norra triangelformiga sektionen, höjde sig den estrad, som var be-: stämd för kejsaren och kejsarinnan, med deras kungliga och furstliga gäster. Till högor om densamma var rum beredt för deras sviter, jemte medlemmar af diplomatiska kåren, militärer m, fl. Damerna innehade stolar utöfver hela rummet, men voro företrädesvis samlade på den högre, efter sidorna löpande delen af rotun: dan, Det runda galleriet, omkring 100 fot öf: ver golfvet, var fullsatt med menniskor, som från denna höjd hade en förträfflig öfversigt af den lysande scenen nedanför dem. Asynen af rotundan, antingen skådad fragmentariskt från kolonnaderna eller ock från det höga galleriet, var utomordentligt vacker, de mångfaldiga, bjerta och skiftande uniformsfärgerna och damernas glada toaletter kontrasterade effekttullt med den svarta dräg ten, hvilken var nödvändig för alla dem, som icke hade någon militärisk eller civil uniform. Troligtvis funnes bort emot 20,000 personer under dömen, hvilken är mer än tre gånger så stor som St Petersdömen i Rom, men ändå var det så långt från att någon trängsel egdo rum, att ett dubbelt så stort antal kuonat godt få plats. Ingen rusning, inga knuffar och puffningar egde rum, utan artiga marskalker förde de inkommande till deras platser. Precis kl. 12 brusade tonerna fram från den ofantliga orkestern och körerna och fyllde med nationalsångens melodi den kolossala dömen. Kejsaren inträdde just då. Han och kejsarinnan hade framför södra portalen nedstigit ur sin statsvagn, dragon at 6 hästar, och framför portalen mottagits af erkehertig Karl Ludvig, utställningens protektor jomte baron Schwarz, densammas president, hvilken senare till kejsaren öfverlemnade en bukett. Då procossionen, företrädd af erkehertigarne Karl Ludvig och Reiner passerade vestibulen och inträdde i rotundan, helsades den af lifliga jubelrop. Kejsaren förde kronprinsessan af Preussen, andfa paret utgjordes af kronprinsen och kejsarinnan, tredjo af prinsen af Wales och kronprinsessan af Danmark, derpå följde kronprinson af Danmark, grefven af Flandern o. 8. v., och afslutades processionen af en liten grupp af andra distipguerade regande. På den främsta raden af estraden funnos 12 personer, de flesta af dem redan nämda, och tre andra rader voro fullsatta. Derefter framsades do i föresående bret af 035 redan omnämda talen af erkehertig Carl Ludvig, kejsaren, furst Auersporg och borgmästaren i Wien, Felder. Härefter utfördes festsången, skrifven till segerhymnen ur Judas Maccabeus, och ofter dennas slut genomvandrades östra och vestra tvärskeppen af kejsarparet, åtföljdt af sina gäster. 4 ER KE