(Insändt.) Kunna några hundra ångbåtspassagerare under ett skeppsbrott rädda sina li? på fyra lifräddningsbojar? K, m:ts förordning af den 12 februari 1864, angående passagerareångfartygs utrustning, bestämmer ibland annat att passagerareångfartyg af 1:sta klassen skola vara försedda med två eller flere roddbåtar samt med fyra lifräddningsbojar. Dessa räddningsapparater, hvilka nämda förordning bestämmer för ett passagerareångfartyg, som till följd af sin storlek har utrymme ombord för kanske tusen passagerare, äro ämnade att under ett skeppsbrott rädda de menniskor, hvilka finnas ombord på fartyget. Gynnsamma tillfällen kanna ju finnas då dessa apparater äro tillräckliga, såsom om fartyget stöter på grund under vackert väder, då det är tid att sätta båtarne i sjön och med dessa successivt föra passagerarne i land; men om ett skeppsbrott skulloså. oförberedt påkomma som t. ex. vid Northfleets öfversegling eller vid Austrias brand, vid hvilka tillfällen hundradetals menniskor fingo sin graf i vågorna, då äro två eller flera roddbåtar samt fyra lifbojar alldeles otillräckliga. Hvarje passagerareångfartyg borde derföre, utom de räddningsapparater, som ofvannämda förordning bestämmer, ha lika många lifräddningsbojar ombord som det antal passagerare fartyget har rättighet att föra; och dessa lifräddningbojar skulle placeras vid eller under hvarje sofplats, på det att passageraren vid ett olyckstillfälle, äfven under den mörkaste natt uppväckt ur sin sömn, skulle genast kunna vara klädd i denna sin lifräddningsboj. Dessa lifräddningsbojar skulle förfärdigas efter någon passande modell af kork eller guttaperka. På våra ångslupar, hvilka snart sagdt i hundratal rusa fram på såväl Mälaren som Saltsjön och äro berättigade att föra ända upp till 90 å 100 passagerare, finnas ej flera flytbara ämnen ombord än tvenne lifräddningsbojar och tvenne åror. Ingenting vore väl mera af behofvet påkalladt än att äfven för dessa göra en liten tillökning i räddningsapparaterna, för de passagerares säkerhet som befara dessa ångelupar. Fäster man derjemte någon uppmärksamhet vid våra segelslupar och segelbåtar, som oftast manövreras af unga oerfarna, i de flesta fall Xsöndags-seglareX, så finner man äfven att månget lif, som genom dessa gått förloradt, skulle, om de endast haft några lifräddningsbojar ombord, ännu i dag kunnåt sitta vid styret och nu med tillräcklig akicklighet manövrera sin båt, kanske på samma ställe, der de för sista gången måste skiljas från det som var dem kärast. Om vederbörande hade förr fästat uppirksamhet vid nu omnämda; under lyckliga förhållanden mindre betydande räddningaspparater, så vore de redan nu räddare af ie menniskolif, som i kommande tider ovilsorligen dem förutan skola dela de olyckli 508 på Northfleetoch Austria öde, äfvensom en stor del af Atlanties passagerare, vilka lyckades uppkomma på öfra däcket, nen ändock, i brist på räddningsmedel, anno sin död i vågorna. Det är äfven stvifvelaktigt, att medvetandet af att det ör hvarje person ombord, i händelse af lycka, fitmes medel till räddning, skulle nedföra större lugn och ordning vid räddlingsarbetet och betydligt underlätta detamma,