we Wi
— Min bäste Croizmore, ni har sedan två
år tillbaka styrt er farkost med en obestrid-
lig skicklighet. Era företag ha så beständigt
krönts med framgång, att ni redan börjat tro
er vara utom all fara; men onligt min upps
fattning, kan ingen ställning vara osäkrare,
än den ni nu intager. En liten sten på er
väg är nog för att komma er att stupa om-
kull, i hvilket fall ni ovilkorligen skall störta
direkte ned i afgrunden. Min uppriktighet
misshagar er väl inte, hoppas jag?
— Åh, kapten! hur kan ni tänka något
sådant?
— Ja, jag gör er orätt — förlåt mig! Ni
är alltför högsinnad för att frukta sanningen.
Jag fortsätter derför: Er styrka — det vore
föga lämpligt att dölja för er denna omstän-
dighet — hyvilar helt och hållet på det stöd
ni åtojuter af hugenotterna. Låt protestan-
terna öfvergifva er i morgon, och er makt
försvinner genast. Folket, som nu afundas er
ära, skulle då ropa: Ned med de usla stråt-
röfrarne! Man skullo vara nog skamlös att
anklaga er för en hel mängd brott, såsom vore
ni en vanlig simpel missdådare. Allmänna
rösten skulle höjas mot er, ett förbund af alla
8. k. hederliga samhällsmedlemmar skulle bil-
das för att zedgöra er. Ni skulle öfverväl-
digas af störtfloden, föras bort af lavinen.
Men nu förhåller det sig verkligen så att era
trosförvandter börja missförstå de tjenster ni
gjort dem. Min nyss framkastade tanko är