we Wi — Min bäste Croizmore, ni har sedan två år tillbaka styrt er farkost med en obestridlig skicklighet. Era företag ha så beständigt krönts med framgång, att ni redan börjat tro er vara utom all fara; men onligt min upps fattning, kan ingen ställning vara osäkrare, än den ni nu intager. En liten sten på er väg är nog för att komma er att stupa omkull, i hvilket fall ni ovilkorligen skall störta direkte ned i afgrunden. Min uppriktighet misshagar er väl inte, hoppas jag? — Åh, kapten! hur kan ni tänka något sådant? — Ja, jag gör er orätt — förlåt mig! Ni är alltför högsinnad för att frukta sanningen. Jag fortsätter derför: Er styrka — det vore föga lämpligt att dölja för er denna omständighet — hyvilar helt och hållet på det stöd ni åtojuter af hugenotterna. Låt protestanterna öfvergifva er i morgon, och er makt försvinner genast. Folket, som nu afundas er ära, skulle då ropa: Ned med de usla stråtröfrarne! Man skullo vara nog skamlös att anklaga er för en hel mängd brott, såsom vore ni en vanlig simpel missdådare. Allmänna rösten skulle höjas mot er, ett förbund af alla 8. k. hederliga samhällsmedlemmar skulle bildas för att zedgöra er. Ni skulle öfverväldigas af störtfloden, föras bort af lavinen. Men nu förhåller det sig verkligen så att era trosförvandter börja missförstå de tjenster ni gjort dem. Min nyss framkastade tanko är