Det kungliga besöket I Upsala. (Från Dagens Nyheters speciele referent.) Upsala den 30 april på aftonen. Redan vid 11-tiden på förmiddagen började en ström af fotvandrare och ekipager röra sig upp mot Carolina Rediviva; det var konserten, studentkonserten, som drog dessa massor dit. Så småningom började den stora salen fyllas. Marskalkerna i sina röda skärp hade all möda att anvisa en hvar sin plats och smart voro stoloch bänkraderna samt alla de öppna gångarne fyllda af en högtidsklädd publik. Slutligen, då klockan närmade sig half 1, ankommo de kungliga, åtföljda af sin uppvaktning, erkebiskopen med fru, keansleren, landshöfdingen m, f., och intogo sina platser i on halfcirkel närmast sångarestraden, Då uppstämdes af den manstarka sångarskaran samma Wirsöns helsningssång, hvilken vi i går meddelade. Efter sångens slut framträdde docenten Wirs6n och framgade på ett anspråkslöst och enkelt, men varmt och anslående sätt den delen af samma heleningssång, som sångarne icke låtit höra. Derefter tog den egentliga konserten sin början enligt följande program: Första afdelningen. . Hör ogs, Svea . . . af Wennerberg. . Solvirkning 6 ov vm Kjerulfö . Olav Trygvason . . Reissiger. . Sjung! Sjung! . . . Söderman. . Lok, norsk vallsång, harm. , Södling. Andra afdelningen. op op vLH 6. Marech: Säg oss ditt namn . , Wennerberg. i 7. Korsfarersang : ,. Rubenson. 8. Stridsbön . . O. Lindblad. 9. Nökken . . Kjerulf. 10. Folkvisor. 11. Brudeferd i Hardanger . . . Kjerulf. Hvad skall man säga om konserten? Ja, hvad har man alltid sagt om studentsången? Att den står oupphunnen i pitt slag; att den friskbet, det lif, den så att säga inspiration, som utmärka den, gör att den som en gång hört den aldrig glömmer den och blott längtar efter ett nytt tillfälle att få genomlefva en stund af dylik njutning. Så var det äfven nu. Studentsången, under sin nye, sin uppgift varmt hängifne anförares dr August Forssmans ledning, tjusade na ej mindre än förr sina åhörare. Och de gom visade sig vara ingalunda minst gripna voro kungen och drottningen. Kung Oscar gaf både genom de vexlande uttrycken i sitt anlete, genom sina applåder — ban var den ende, som genom handklappning gaf sin belåtenhet tillkänna — och genom att till gånganföraren och sångarne muntligen framställa sitt lifliga bifall sitt djupa medkännande luft. Ett stycke, för första gången gifvet, nr 5, Lok, vallsång från Norge, särdeles egendomlig, men målande och förträffligt utförd, begärde kung Oscar da capo, hvilken begäran naturligtvis efterkoms. Uppehållet mellan de båda afdelningarna i programmet erbjöd en liten öfverraskning för både åhörarne och drottningen. Med anledning af hennes namnsdag, Mariana, öfverlemnades nemligen af studentkårens ordförande, docenten Montar, en vacker blombukett och sångare uppstämde den herrliga serenadsången af Söderman: Ser jag stjernorna sprida sitt flammande sken, eller Längtan, som den ock kallas. Sedan programmet var genomgånget — behöfver jag nämna att den sista sången, CBrudefärden, nu som alltid grep de tjusta åhörarne? — framträdde kungen till sångarne och sade deras anförare samt åtskilliga ur de djupa lederna sitt varma tack. Derefter föreställdes enhvar af måndagsnattens serenadsångare, på drottningens särskilda begäran, för henne, och till hvar och en hade hon ett vänligt och tacksamt ord att säga. Efter detta uppstämdes Ur svenska bjertans djup, hvarefter sångarne aflägsnade sig för att i trappsn taga plats och vid nedgåendet företräda de kungliga jemte deras svit, dervid den majestätiska cVikingasätenX afsjöngs. Väl nedkomna, foro dd. mm. till erkebiskopshuset, dit snart derefter studentkåren, företrädd af sina fanor och sångare, TaRaf ve föR Att atemn da höga omäntarna j 1