SU Min medvetna tillvaro började med ett ohygglig; brott — en förfärlig myster. Då jag var tre eller kanske fyra år gammal, påträffades jag af en trupp lansknöktar, som voro stadda på väg genom Auvergne till Savoyen, i en mörk skog; min kropp var genomborrad med en dolk, och jag gaf icke något tecken till lif. Vare sig af nyfikenhet eller medlidande upptog mig hustrun till en af dessa krigare samt förband mina sår. Jag fick sedan följa henne, så länga hon lefde. Men döden hann henneganska snart: Unges fär ett år hade förflutit, då legotruppen — ty det var en sådan — blef nedgjord till sista man uti en förfärlig strid, och jag fann mig sjelf för andra gången prisgifven helt och hållet åt slumpens vexlingar. Denna gång var det en italionsk ädling, chevalier BSforzi, som himlen sände till mitt bistånd. Han fann mig midt ibland högar af lik. Qvinnan, som räddat mig i Auvergne, var äfven döende, men hon hade styrka nog att, innan hon uppgaf andan, berätta för honom allt hvad hon visste Om mig. Min välgörare, chevalier Sforzi, var i besittning af mycken lärdom och hade ett särdeles godt hjerta. Han vårdade mig med en nästan moderlig ömhet, och hos honom tills bragte jag min lyckliga molnfria ynglingaflder. När jeg fyllt tjugu år, kallade mig chevaliern tillbaka från universitetet i Florens,