-— ÖV — belåten med mig sjelf, för det jag gissat:era förtjeåster och skyndaåt mig att värfva er till min vapenbroder. Så der! Nu har jag mitt harnesk på mig, mina sporrar och vapen likaså, samt är redo att draga ut i kampen. Låtom 033 gå ned! — Men, kapten, om er frånvaro skälle bli långvarig, kan jag omöjligen förbinda nig att stanna här som en fånge, för att afvakta er återkomst. Maurevert teg en ständ, innan han svårade. — Uppriktigt sagdt, chevalier, är fröken Diana en af de täckaste och mest angenäma damer jag någonsin sett, yttrade Han. Ni fruktar, hör jag, att jag skall dröja för länge borta. Nåväl, om jag ej är återkommen inom fyra dagar, tillåter jag er att resa härifrån och styra kosan hvart ni behagar. — Godt, kapten; jag skall vänta på er fyra dagar. Våra två vapenbröder omfåmhade Hvärandra, de vakthafvande tjenarne nedfällde vindbryggan, och Maurevert svingade sig upp i sadelo samt lemnado Blottet. Raoul såg efter honom några sekunder, derefter vände hän sig om och gick med långsamma steg till den lilla trädgården, hvarest Diang — som utan tvifvel allsicke väntade, att den unge madnen skulle besöka detta ställe -— redan uppehållit sig en halftimme.