-— ÖV —
belåten med mig sjelf, för det jag gissat:era
förtjeåster och skyndaåt mig att värfva er till min
vapenbroder. Så der! Nu har jag mitt har-
nesk på mig, mina sporrar och vapen likaså,
samt är redo att draga ut i kampen. Låtom
033 gå ned!
— Men, kapten, om er frånvaro skälle bli
långvarig, kan jag omöjligen förbinda nig att
stanna här som en fånge, för att afvakta
er återkomst.
Maurevert teg en ständ, innan han svårade.
— Uppriktigt sagdt, chevalier, är fröken
Diana en af de täckaste och mest angenäma
damer jag någonsin sett, yttrade Han. Ni
fruktar, hör jag, att jag skall dröja för länge
borta. Nåväl, om jag ej är återkommen inom
fyra dagar, tillåter jag er att resa härifrån
och styra kosan hvart ni behagar.
— Godt, kapten; jag skall vänta på er fyra
dagar.
Våra två vapenbröder omfåmhade Hvärandra,
de vakthafvande tjenarne nedfällde vindbryg-
gan, och Maurevert svingade sig upp i sadelo
samt lemnado Blottet.
Raoul såg efter honom några sekunder, der-
efter vände hän sig om och gick med lång-
samma steg till den lilla trädgården, hvarest
Diang — som utan tvifvel allsicke väntade,
att den unge madnen skulle besöka detta
ställe -— redan uppehållit sig en halftimme.