Den menskliga rättvisans ofull,
komiighot, År 1842 blefvo två per
soner, Bonnet och Grataloup, rånade då de
återvände - från en imarknad i en stad i
vestra Frankrike, Rånarne visste sannolikt
att G. samma dag hade lyftat en större sum:
ma ponriogar, men funno dock ej mer än 35
frank hos sina offer. Efter en tids lidande
dog Bonnet af de sår han erhållit, men Grata-
loup tillfrisknade. Han tillfrågades flera gån:
ger om han hade igenkänt de, som öfverfallit
honom och B.; men svarade städse nej.
Ett å förgick. Då spred sig plötsligt ett
rykte som utpekar en viss Dussud, värdshus:
värd, och en Lionnet, kolportör, såsom de der
skulle ha föröfvat brottet. Lionnet bade förut
undergått bestraffning, dock blott för lösdrif-
veri, men Dussud åtnjöt allmän aktning. Den
senare, som ansåg att detta rykte ej skulle
kunna skada honom, brydde sig ej om det-
samma, ända till dess borgmästaren och freds-
domaren, med hvilka han stod på särdeles
vänskaplig fot förmådde honom att väcka
rättegång mot Grataloup, hvilkon ansågs så
som upphofvet till detsamma. i
Som Daussud fordrade 3,000 frank i skade:
ersättning, blef det för Grataloup en vigtig
sak att söka bevisa hans brottslighet. Han
påstod derföre iaför domstolen att de två råv
Darne, under samtal sig emellan, hade kallat
hvarandra Dussud och Lionnet. I fölid häraf
blefvo dessa båda arresterade.
Två vittnen voro tillräckliga för att bekräfta
sanningen af anklagelsen. Det ena af dessa;
af mycket tvifvelaktig frejd, påstod sig ha
mött de anklagade vid 10-tiden samma atton
och nära den plats der rånet begicks; det
andra sade sig samma tid ha tittat in till
Dussud, men icke sett någon hemma, hvilket
stred mot Dussuds uppgift att han varit hem-
ma hela qvällen.
Dussud hade kallat många vittnen för att
bestyrka sin oskuld. Två af dessa, makarna
Michel, förklarade under edlig förpligtelse att
de tillbragt hela aftonen och qvällen ända till
12 på natten hos Dussud. Andra anförde
flere bevis på hans redlighet och rättrådighet.
En brorson till Grataloup intygade att det var
till honom, brorsonom, som de penningar, som
tillhörde hans farbror, blifvit i Dussuds värds-
hus och i dennes närvaro utbetalda, och att.
det således borde ha varit honom, brorsonen,
som Dussud skulle ha nagg om han velat
komma åt dessa penningar. Men oaktadt aiia
dessa gynnsamma vittnesbörd förklarades Dus-
sud Eh Lionnet skyldiga och dömdes till
tvångsarbeto, den förre under 15 år, den se-
nare för lifstiden. -Makarne Michel dömdes
såsom falska vittnen, mannen till 7 och hustrun
till 5 års arbete å galbrerna,
Hustrun Michel lefde tills för några år ses
dan, mannen samt Lionnet dogo På enlorernar
Men Dussud uttjente sina 15 är. De voro
dock förfärliga, dessa år! Under loppet af
det första tänkte ban många gånger att han
gkulle bli tokig af förtviflan och ofta önskade
an, att han måtto få dö, men hans själs-
styrka och hans fasta tro på en evig rättvisa
uppehöllo honom dock. Snart förskaffade ho-
nom ock hang goda upptörande många lin-
dringar och då han, några månader före den
bestämda tiden, försattes i frihet, erhöll han
äfven det vitsord, att i mannaminne ingen töre
honom utgått som ej utstått särskild be-
straffoing. Han återvände då till sin familj,
som oaktadt den dom, som fallit öfver honom,
fortfarande åtnjöt allmän aktning,
Af mensklig rättvisa hade han nu intet att
hoppas, men om han satt sin lit till en högre,
så hade ban ej gjort det förgäfves. För kort
tid sedan, mer än 30 är efter det brottet
blifvit begånget, upptäcktes nemligen den verk-
liga fröna. HBiler, rättare sagdt, han
angaf sig sjelf.