Den menskliga rättvisans ofull, komiighot, År 1842 blefvo två per soner, Bonnet och Grataloup, rånade då de återvände från en imarknad i en stad i vestra Frankrike, Rånarne visste sannolikt att G. samma dag hade lyftat en större sum: ma ponriogar, men funno dock ej mer än 35 frank hos sina offer. Efter en tids lidande dog Bonnet af de sår han erhållit, men Grataloup tillfrisknade. Han tillfrågades flera gån: ger om han hade igenkänt de, som öfverfallit honom och B.; men svarade städse nej. Ett å förgick. Då spred sig plötsligt ett rykte som utpekar en viss Dussud, värdshus: värd, och en Lionnet, kolportör, såsom de der skulle ha föröfvat brottet. Lionnet bade förut undergått bestraffning, dock blott för lösdrifveri, men Dussud åtnjöt allmän aktning. Den senare, som ansåg att detta rykte ej skulle kunna skada honom, brydde sig ej om detsamma, ända till dess borgmästaren och fredsdomaren, med hvilka han stod på särdeles vänskaplig fot förmådde honom att väcka rättegång mot Grataloup, hvilkon ansågs så som upphofvet till detsamma. i Som Daussud fordrade 3,000 frank i skade: ersättning, blef det för Grataloup en vigtig sak att söka bevisa hans brottslighet. Han påstod derföre iaför domstolen att de två råv Darne, under samtal sig emellan, hade kallat hvarandra Dussud och Lionnet. I fölid häraf blefvo dessa båda arresterade. Två vittnen voro tillräckliga för att bekräfta sanningen af anklagelsen. Det ena af dessa; af mycket tvifvelaktig frejd, påstod sig ha mött de anklagade vid 10-tiden samma atton och nära den plats der rånet begicks; det andra sade sig samma tid ha tittat in till Dussud, men icke sett någon hemma, hvilket stred mot Dussuds uppgift att han varit hemma hela qvällen. Dussud hade kallat många vittnen för att bestyrka sin oskuld. Två af dessa, makarna Michel, förklarade under edlig förpligtelse att de tillbragt hela aftonen och qvällen ända till 12 på natten hos Dussud. Andra anförde flere bevis på hans redlighet och rättrådighet. En brorson till Grataloup intygade att det var till honom, brorsonom, som de penningar, som tillhörde hans farbror, blifvit i Dussuds värdshus och i dennes närvaro utbetalda, och att. det således borde ha varit honom, brorsonen, som Dussud skulle ha nagg om han velat komma åt dessa penningar. Men oaktadt aiia dessa gynnsamma vittnesbörd förklarades Dussud Eh Lionnet skyldiga och dömdes till tvångsarbeto, den förre under 15 år, den senare för lifstiden. -Makarne Michel dömdes såsom falska vittnen, mannen till 7 och hustrun till 5 års arbete å galbrerna, Hustrun Michel lefde tills för några år ses dan, mannen samt Lionnet dogo På enlorernar Men Dussud uttjente sina 15 är. De voro dock förfärliga, dessa år! Under loppet af det första tänkte ban många gånger att han gkulle bli tokig af förtviflan och ofta önskade an, att han måtto få dö, men hans själsstyrka och hans fasta tro på en evig rättvisa uppehöllo honom dock. Snart förskaffade honom ock hang goda upptörande många lindringar och då han, några månader före den bestämda tiden, försattes i frihet, erhöll han äfven det vitsord, att i mannaminne ingen töre honom utgått som ej utstått särskild bestraffoing. Han återvände då till sin familj, som oaktadt den dom, som fallit öfver honom, fortfarande åtnjöt allmän aktning, Af mensklig rättvisa hade han nu intet att hoppas, men om han satt sin lit till en högre, så hade ban ej gjort det förgäfves. För kort tid sedan, mer än 30 är efter det brottet blifvit begånget, upptäcktes nemligen den verkliga fröna. HBiler, rättare sagdt, han angaf sig sjelf.