oafbrotet, men ofruktbart, politiskt arbete. Efter vår uppfattning hvilar ett svårt ansvar på hvar och en, som bidrager till förlängning af detta tillstånd. . Då det var klart att en regering, som endast vill använda såväl sin egen makt som det stöd hon eger i landsthinget (första kammaren) för att motsätta sig våra retormförslag, sjelf utgjorde ett absolut hinder för reformers genomförande, skulle det varit oriktigt att låta dessa stranda R de hinder i landsthinget, hvilkas oundvikliget berodde på den ifver, hvarmed de söktes af regeringen. På vårt förslag uraktlät folkethinget ait sända sina lagförslag till landsthinget, under det thinget yttrade att deras genomförande på ett tillfredsställande sätt vore en omöjlighet så länge nu varande ministör innehar makten. Detta var endast en ytterligare bekräftelse i speciela fall af det faktum, som också på annat sätt framträdt och som regeringen ej heller dolt i sina uttalanden, nemligen att det råder en stor meningsskiljaktighet mellan regeringen och folkethinget. En sådan meningsskiljaktighet måste, när man ömsesidigt kommit till visshet derom, undanrödjas, såvida den konstitationella monarkien skall förutsättas vara grundad på en förnuftig mening. Det är det egendomliga för denna statsform att den medger genomförandet af folkets vilja med bibehållande af konungens oansvarighet och regeringsmaktens styrka. Detta möjliggöres genom den i all konstitutionel författning djupt grundade vexelverkan mellan regeringen och en ur folkets val utgången representantförsamling. När grundlagen — såsom hos oss är förhållandet — tillika har en annan konstitutionel församlin (landsthinget), är åt denna i allmänhet tillerkän en betydelsefull uppgift i afseende på lagstiftaingsarbetet, men den eger aldrig med hänsyn till bestämmandet af det politiska lifvets riktning en lika berättigad ställning som den folkvalda kammaren. Folkethiogets säregna ställning i detta afseende framgår af grundlagens bestämmelser om detta things företrädesrätt angående behandlingen af fivanslagen och dess befogenhet att. ställa ministrarne under åtal; Sjeltva sakens natur gör detta dessutom alldeles uppenbart, emadan under motsatt förhållande grundlagen skulle bli den förenade byråkratiens och aristokratiens kryphål i stället för folkfrihetens borg. Vår uppfattning i detta fall stärkes äfven af exempel från andra länder, hvilkas grundlag liknar vår. Den antydda meningsskiljaktigheten kan undantödjas antingen derigenom, att konungen, om han tviflar på att folkethinget är et sant uttryck af valmännens åsigter, upplöser thinget och förordnar om nya val, eller derigenom att konungen afskedar den minister, som ej kan förlika sig med folketbinget, och tager en annan, som med thinget kan draga ens. Det tillkom nu icke folkethinget att gifva konungen något råd i detta afseende; dertill har konungen sina ansvariga rådgifvare, om hvilka man alltid må hoppas, att deras maktbegär icke står i vägen för deras fosterlandskärlek. Deremot tillkom det thinget att till konungens känaedom bringa det faktam af den från båda sidor erkända saknaden af öfverensstämmelsen mellan thinget och ministören. Folkthinget gjorde detta genom en adress, som det antog den 31:sta mars och som den 4:de april öfverlemnades till konungen. 5 r Adressen känna ni; det af konungen, på hans ansvarige ministrars tillstyrkan afgifna svaret känna ni äfven. Valmän! Ställningen är klar: den nu varande ministåren bestrider grundlagens ledande tanke. En strid härom kan icke undvikas. År 1870 uttalade och år 1872 upprepado den förenade venstern såsom en ovilkorligen öfvervägande hufvudpunkt i det af folkets stora flertal gillade programmet, att folkets sjölfstyrelse, under erkännande af den konstitutionella konungens grundiagsenliga särskilda rättigheter, är grundtanken i vår författaiog, at hvars verkliggörande folket: vilja icke skall kunna tränga igeoom, hvarken i landets lagstitaing eller styrelse. Vi äro af de med oss lika tänkande i thinget bemyndigade att uttala, det de riktiga grundsatser, som vi sålunda hafva gillat, allt framgent troget skola värnas af edra representantsr i thinget. Vill regeringen vidhålla sin mot folkfriheten fiendtliga ståndpunkt, måste striden förr eller senare flyttas från thinget ut till valtribanerna. Då gola alla de, som genom ministörens fasthållande vid en minoritetsstyrelse se sin oberättigade öfvervigt i ledningen af samhällets utveckling gynnal, af yttersta krafter anstränga sig för att bekämpa oss; men då lita vi på, tt: liksom pi finna oss på vår post såsom grundlagens vaktare på thinget, skola vi också finna er såsom grunilagens manstarka försvarare vid valen.